Resa med förhinder.

 

Den här resan hade vi planerat länge, redan i September började planerna och i början på Oktober var det bokat och klart. Ingen trodde väl då att det skulle bli så krångligt.

 

Vi hade velat lite fram och tillbaks ang. resmålet och funderade först på en All Inclusive-resa till Cap Verde men tänkte om och det blev till slut en Golfresa med Revent till Tunisien.

Avresa den 29 dec. Nyår i solen och golf till på köpet lät lockande.

All invlusive hade nog blivit för mycket för oss. Vi betalade extra för havsutsikt, 200:- kostade det. Men ska man lyxa så kan man ju kosta på sig det. Nyårs-middag ingick också, för 400:-

 

När bokningen väl var klar började eländet.

Inga-Brita fick ont i sitt knä. Jag hade höger handled som krånglade och  det blev bara värre och värre. Veckan innan vi skulle åka var handleden så svullen och eländig att den nästan var dubbelt så stor och halvsned. Värkte gjorde den också. Jag kunde omöjligt sova om nätterna.

 

Efter läkarbesök veckan före resan och besked om att med den handleden så kunde jag glömma att spela golf, någonsin. Röntgen sa dock att det inte var Artros, som läkaren trott. Det var en rejäl muskelinflammation och jag fick antibiotika och Cortison som jag proppade i mig.

 

Jag hann inte prata så mycket med Inga-Britta för allt julstök. Middagar med släkten, julafton och allt vad det innebär. Inga-Brita hastade till Värmland för att fira jul.

 

Dessutom hade jag när vi bokade resan glömt att jag skulle få ett nytt barnbarn just precis när vi skulle vara i Tunisien...Typiskt. Tommy skulle få ett syskon och jag skulle inte vara hemma. Jag skämdes för min obetänksamhet.

 

Det var mycket stressigt.

I mellandagarna skulle jag också besöka mor som varit lite krasslig och behövde hjälp. Jag följde henne till doktorn och hjälpte henne med att hitta en annan lägenhet, i centrum, så hon kan handla och klara sig bättre själv.

Jag besökte också Viola på vägen hem i samma veva.

 

Jag var tillbaks i Norrtälje torsdag kväll den 28 dec...för att packa resväskan.... 

 

På väg hem från Hofors ringde jag Inga-Brita och hon lät riktigt eländig. Hon hade fått en riktig dunderförkylning......Min handled hade precis blivit bättre och jag hade, efter mycket vånda, beslutat att i alla fall åka. Går det att spela golf, så går det.

Nu var det alltså Inga-Britas tur att vara dålig. Hon ville i alla fall åka, så vi bestämde oss för att göra det. Kanske vi får tillbringa vår tid på hotellrummet....

 

Äntligen dags att åka.

Vi hade bokat taxi som skulle hämta oss vid 18:00-tiden, på fredag kvällen. Flyget skulle gå 21:00 och vi planerade att äta middag på Arlanda, så vi åkte lite tidigare än nödvändigt.

 

Taxin kom och med den en helt galen Taxi-chaufför. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har ändå åkt en hel del taxi, mellan Norrtälje och Arlanda.

Chauffören hade en märklig frisyr, hästsvans eller nåt liknande, i alla fall var håret långt och låg snirklat på ryggen. 

Sen, var han också och jag var precis på väg att ringa taxi och efterlysa bilen när han dök upp.

Jag hade varit noga med att tala om att vi måste ha en bil för 2 stora resväskor och

2 golfklubbs-väskor men han kom med en halvstor bil och när han såg mitt  bagage fick han det jobbigt. Han försökte fälla ner halva baksätet men misslyckades. Till slut fick han i alla fall in mitt bagage.

Vi hämtade Inga-Brita, som satte sig i baksätet och chaffisen lyckades faktiskt få in hennes grejor också. Men det tog lite tid.

När han till slut satte sig vid ratten så tog han fram ett paket CD-skivor, med Sveriges historia och sa. Det här blir väl intressant att lyssna på? Nja, svarade jag, det kanske är intressant men jag är inte intresserad. 

Han brydde sig inte alls om vad jag sa utan satte på Gustav Wasa´s historia, eller vad det nu var, högt och ljudligt. Att föra ett normalt samtal i bilen, var helt uteslutet. 

Dessutom körde han som en biltjuv. Vi flög genom Finsta i 80-90 km/tim. Lika fort genom Rimbo.

Jag var faktiskt livrädd. Han körde så nära dikesrenen så jag var säker på att vår resa skulle sluta innan vi kom fram till Arlanda.

När han närmade sig rondellen mot Arlanda så fick han ett samtal från Stationen, där de tydligen undrade var han befann sig och då ökade han farten, ännu mer.

Han låg ungefär 3 m bakom en annan bil och fortsatte att öka farten då jag fick nog och sa att nu får du banne mig sänka farten, för det här är ingen behaglig resa.....

Han lyssnade i alla fall på det och sänkte farten lite, lite.

Fast han hade sen stora svårigheter med filerna på Arlanda. Han velade hit och dit och höll på att ramma flera bilar i sidan.

Vi levde i alla fall när vi äntligen fick kliva ur bilen. Puh

 

Sen blev vår resa bara värre och värre.

 

Vi letade reda på vår incheckningsdisk och där var det köer. Hur mycket folk som helst och det var trångt och ingen ordning. Man trängdes och flyttade från den ena kön till den andra. Folk suckade och stånkade. Vi var lugna för vi antog ju att vi i alla fall skulle komma med. Efter en stund suckade folk ännu mer och ett sorl steg. Sorlet gällde, flyget som var gräsligt försenat. Det stod på tavlan att det skulle gå 01:40 istället för 21:00. Vad ska vi göra här ända tills 01:40????? Inga-Brita var ju redan trött och förkyld. Ja, vi skulle ju i alla fall få tid till att äta.

Vi blev till slut klar med incheckningen och bestämde oss för att gå upp till restaurangen, innan säkerhetskontrollen för det finns ju ingen, riktig, restaurang vid gaterna. Vi fick också varsin kupong för mat, värd 100:- pga förseningen.

På väg upp till restaurangen blev vi bortmotade. Restaurangerna stängde Kl:20:00 och det hade klockan hunnit bli. Man sa att alla restauranger stänger 20:00, utom McDonalds...Vem vill äta på McDonalds? Inte vi i alla fall. de har väl inge vin eller nån miljö att njuta av, precis.

Vi hittade i alla fall en annan bar, nån Italiesk pastarestaurang med lite olika rätter och vin så vi fick lite i oss.

Efter det gick vi igenom säkerhetskontrollen och shoppade lite. Jag lyxade till det med en antirynk-kräm som kostade, håll i er, 1050:- Det känns härlig på huden och jag hoppas att mina rynkor snart är ett minne blott.

Sen placerade vi oss i några soffor. Vi måste ju vila, för hur ska vi annars orka med natten

 

Så här såg det ut under natten, tröttare och tröttare blev vi.

Kl:24:00

Här tar Inga-Brita sig en tupplur

Kl:01:00

Här snusar vi, nästan båda två.

Kl:02:00

Fortfarande på Arlanda. Veckotidningar och vin. Riktigt tråkigt

På väg in i Planet 02:45

Vi är ganska möra nu..

 

Klockan var 03:00 innan flyget lyfte.

Det var väl trötta flygvärdinnor, antar jag för nån service att tala om fick vi inte.

Inga-Brita och jag fick inte ens sitta bredvid varandra. Vi hade ingen möjlighet att välja var vi skulle sitta heller för det var klart sedan flera dagar tillbaks, sas det.

Fast vi satt inte så långt ifrån varandra och kunde vinka ibland. Jag satt bredvid ett par som var från trosa. de var ganska trevliga. Inga-Brita hade det nog inte så trevligt för i samma rad som hon satt, fast på andra sidan gången satt en man som inte mådde så bra. Han spydde nästan hela resan.

Inte blev väl illamåendet så mycket bättre av att det började lukta fisk i kabinen. Tom jag kände lukten, jag som inget luktsinne har. Jag tänkte i mitt stilla sinne. Inte kan de väl servera fisk.......

Men det kunde dom. Kl:3:45 så rullade matvagnarna in, med just fisk eller nåt liknande. Fiskbullar, sa Inga-Brita att det var och till det serverades en sallad på kallt ris med lite grönsaker i.

Det var den torftligaste mat jag fått på ett plan.

Inte kunde jag köpa något att dricka heller för jag hade inga Svenska pengar och nåt annat tog de inte. Absolut inga kort. Till slut fick jag låna av min stolsgranne och Inga-Brita så det löste sig.

Personalen var grinig och vi fick ingen information från Flygkaptenen alls.

 

Den person som satt bakom mig sparkade och bultade på mitt ryggstöd hela resan. Jag fattade inget.

Han tände sin lampa som var totalt felriktad och lös mig rakt i ögonen. Jag försökte rikta om den och fick då hela lampan i handen....Han, där bakom skrattade och sa att det berodde på att jag lutade mig för mycket bakåt som den lös i mina ögon. När jag försökte rätta till mitt ryggstöd så upptäckte jag att det var omöjligt. Stolen var trasig och det gick inte att räta upp det....

 

Folk var fulla som alikor. En dam stupade utanför toaletten.

 

Vi förstod när vi började närma oss vårt resmål genom öron-trycket. Kapten sa fortfarande inget.

Ingen som sa till att borden och stolsryggarna skulle rättas upp.

Till slut sa Kaptenen, Cabin-Crue, take your seat for landing och då förtod vi att det var nära.

Sen var vi plötsligt nere på marken.....

 

 

Tjoff, så var vi på marken. Sen tog den vanliga proceduren vid, vänta på väskor, genom tullen och sen leta reda på bussen.

V hittade den och när klockan var närmare 07:00 var vi på väg till vårt hotell som låg några mil bort. Inga-Brita slumrade men jag fick knappt plats med benen i bussen och kunde omöjligt sova. Drygt 8:30 var vi framme i Hammamet och vårt hotell som såg skapligt ut, i alla fall från vägen.

 

Sen kom receptionsproceduren, som tog tid för alla skulle checka in samtidigt. Vi måste fylla i en blankett och när jag ställde mig vid disken blev jag bryskt bortföst. Vi skulle minsann sätta oss i fåtöljerna.

Till slut fick vi en nyckel och en äldre Piccolo kånkade på våra väskor. Det var en bit att gå och rummet låg över frukostmatsalen och det stank matos och slamrades. Vi var dötrötta och glada att äntligen kunna få slänga av oss kläderna och varva ner lite, trodde vi i alla fall att vi skulle kunna göra, innan vi upptäckte att det var ett singelrum. Det fanns bara en säng. Jaha, det var bara att trava tillbaks till receptionen som irriterat talade om att vi fått det vi beställt???? Nåt annat rum fanns inte. Till slut fick Inga-Brita följa med Direktören och titta på ett annat rum men det låg alldeles bakom ett träd, utan havsutsikt, som vi betalat extra för. Receptionisten sa att vi måste vänta några timmar tills fler checkat ut. Så där stod vi, utan möjlighet att få byta om eller vila efter den långa resan. Revents guide, Philip erbjöd mig att få vila på hans rum, men vad hjälpte det. Jag ville ju få av mig reskläderna och duscha och byta om. Våra väskor hade den äldre Piccolon tagit hand om och vi visste inte var de var.

Vi gick ner till frukostmatsalen för att få något i oss men hamnade fel. Vi satt oss i matsalen för rökare. Trodde att man fick röka överallt i Tunisien. Frukosten var i alla fall god. Vi såg oss omkring och hotellet var trevligt, fast det tyckte inte jag, just då. Jag var fruktansvärt trött och irriterad.

Jag tror klockan var över 12:00 innan vi fick titta på några rum till. Ett, utan havsutsikt och ett högst upp med havsutsikt. Det var fint men för Inga-Brita inte det bästa alternativet för hon vill inte åka hiss och har problem med sitt knä. Om vi inte hade accepterat det så hade vi väl fått sova ute. Piccolon kom med våra väskor och vi hade inga Tunisiska pengar att ge till honom. Han hade ju verkligen fått jobba med våra väskor.

 

Tänk, äntligen en säng och en dusch. Vi kastade oss in i duschen och sen slappade vi en stund.

 

Att spela golf den här dagen var ju inte att tänka på men vi tog shuttle-bussen ut till banan för att kika lite. Vi åt en lätt lunch på golfrestaurangen. Shuttle-bussen stannade vid en bankomat så vi kunde ta ut lite pengar.

 

På kvällskvisten hade Guiden Philip ett litet välkomstmöte. Vi bjöds på drink och fick lite information. Det skulle bli tävlingar och han sa att starttiderna satt i pärmen. Vi kikade i pärmen och upptäckte att tiderna inte alls passade oss. Oftast var vi tilldelade mycket tidiga tider eller så passade de inte av annan anledning. Under veckans gång så fick vi mest klara oss själva.

Vi fixade start-tider som passade oss som inte är några fanatiker.

 

Sen var det dags att gå till matsalen.

 

Eftersom vi bokat halvpension så ingick middag i en hisklegt stor bufférestaurang. Den var enormt stor och där serverades allt man kan tänka sig. Vi fick ett bord tilldelat och där skulle vi sitta varje kväll. Vi satt med trevliga människor, två par från Sundsvall bla.

Servitriserna sprang runt och flörtade med gästerna. Jag blev uppvaktad av en äldre herre som serverade oss. Det var jobbigt när han sa att han så gääärna ville träffa mig. Han ville tillbringa en natt med mig. Vet inte om jag ta sådant som en komplimang. Det kändes otrevligt.

Även om maten var god så var det ingen trevlig matsal, mer boskapsutfodringshall. Oerhört slamrig och svårt att ta sig fram till maten. Man kunde knappt prata med varandra för det var sånt liv. Man åt alldeles för mycket också. Usch.

Servitörerna saltade vinnotorna. De trodde nog att man inte hade koll på hur mycket man drack.

 

Vi hoppade i säng tidigt, alldeles slut efter den långa natten och dagen.

 

Så var det nyårsafton och äntligen golfspel. Vi sov ut och tog sedan shutteln ut till banan. Vi spelade tillsammans med Rut och Siv som också tagit sovmorgon. Det var trevligt och golfen gick bra, trots att jag inte spelat på flera månader.

 

Vi var tillbaks på hotellet vid 17:00. Då var det bara att kasta sig i duschen och byta om till den nyårssupé som vi bokat.

Den började klockan 19:00. Vi blev serverade god mat och fick lite underhållning. Tillställningen var trevlig men inget märkvärdigt. Vi skulle ju spela golf på nyårsdagen så det var ingen bra idé att vara uppe allt för länge.

 

På nyårsdagen tog vi sovmorgon innan vi åkte ut till golfbanan. Vi spelade 18 hål som gick skapligt.

 

 

 

 

 

Dagarna rann iväg med frukost, golf, middag i den gräsliga matsalen. Inga-brita spelade fantastisk golf och det gick bra för mig också. Jag bestämde mig för att vara med på en av tävlingarna som Philip ordnade. den sista.

 

Utsikt från vårt hotellrum.

 

 

 

Det gick åt mycket vatten.

 

 

Inga Brita och jag hade bestämt att vi skulle få i oss lite kultur också och valde att åka till Karthago. Philip hjälpte oss att ordna en biltur med Guide. Vi spelade golf på förmiddagen, bara 9 hål och åkte tillbaks till hotellet. Våra glade nyfunna vänner Rut och Siv ville gärna följa med.

Det var intressant att få se de gamla ruinerna.

Tänk att de hade ett vattenledningssystem som levererade friskt vatten och var flera mil långt.

 

Hämtat från Vikimedia

Karthago eller Kartago var en stad som under antiken låg i det som i dag är norra Tunisien, strax utanför dagens Tunis.

Karthago var en fenicisk koloni, enligt legenden grundad år 814 f.Kr. Efter att ha legat i fejd med Rom om herraväldet över västra Medelhavet erövrades Karthago och alla dess besittningar runt Medelhavet av Rom i de s.k. puniska krigen mellan år 264 f.Kr. och år 146 f.Kr.

 

Berömda fältherrar

Hamilkar Barkas

Hannibal Barkas

 

Efter stadens erövring revs den av romarna, marken plöjdes upp och salt ströddes i fårorna för att man skulle vara säker på att staden aldrig mer skulle återuppbyggas.

Fiendskapen de två städerna emellan har odödliggjorts av repliken "Praeterea censeo Carthaginem esse delendam" ("För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras") med vilken den romerske senatorn Cato alltid avslutade sina anföranden.

Under kejsar Augustus tid som kejsare anlades en ny stad på platsen, Colonia Concordia Iulia Carthago, som med tiden blev en stor och viktig stad i det romerska riket med egen ärkebiskop. Karthago erövrades slutligen av araberna år 697 (och förstördes?).

Staden förknippas med legenden om Dido och Aeneas, som också är förebilden för en opera av Henry Purcell.

 

 

Karthago

 

 

Inga-Brita utanför Amfibieteatern

 

Amfibieteatern

 

 

Rutan i Amfibieteatern.

Guiden berättade att hela "nya" staden Karthago var byggt på ruinerna av den gamla. Bl.a fanns Presidentens palats på platsen. Staden är den mest välbärgade i Tunisien. Ungefär som vårt Djursholm. Ingen risk att de skulle riva det för att få fram det ursprungliga Karthago

 

 

 

När vi kikat på ruinerna bjöd guiden oss på en tur till Sidi Bou Said, den vita staden på berget. Det var mycket vackert.

Mycket shopping. En riktig turistfälla och jag sprang för jag stod inte ut med de vidriga försäljarna. Det kändes som om alla var ute efter mig. Usch. Jag köpte i alla fall två sidenschalar.

Jag besökte också ett kafé för att uträtta mina behov. Det var inte så trevligt. Kafét bestod av lite uppbyggda bänkar på vilka det satt en massa folk av alla möjliga slag. Mest såg det ut som övervintrade "Hippies" Luften var tung av nån sötaktig tobak??? Alla rökte ur vattenpipor. Toaletten var vidrig men det var bara att stående försöka uträtta det som behövdes.

 

 

Dörrarna till de vita husen var fantastiskt vackra och utsmyckade. Det är dem ni ska titta på på bilden ovan.

 

 

Fler vackra dörrar.

 

 

Helt otroligt vackra.

 

Men det var ju golf vi skulle spela och nu hade vi ju varit i Tunisien halva tiden.

Vi blev bättre och bättre. Inga- Britta gjorde fantastiska framsteg. Vilken sving hon hade. Vi hyrde golfbil de sista dagarna och det var helt underbart att slippa traska. Det var blåsigt och Inga-Britas knä värkte. Jag har aldrig kört golfbil tidigare. Jag har aldrig vågat för tänk om man inte vet vilken väg man ska ta. Men det gick över förväntan, trots att det var backigt och brant.

 

 

Vilken sving Inga-brita har

 

 

Här var det ju inte riktigt lika tjusigt men bilen är ju fin.

 

 

Från andra hållet.

 

Efter Onsdagens golf kände jag för att äta på nåt annat ställe. Jag var ganska less på att sitta i den hemska matsalen.

Rut och Siv föreslog atyt vi skulle åka ner till centrum och gå på en fiskrestaurang och  jag den första att hänga på. Inga-Brita var trött och stannade på hotellet.

Vi kom till en restaurang där vi var helt ensamma. Servitörerna var uppmärksamma och sprang omkring med stora fat med fiskar för att vi skulle få välja men vi ville ha skaldjur. Vi beställde ett stort fat med olika grillade skaldjur. och åt. Det var väldigt gott. Det kom fler människor till restaurangen och det var en trevlig kväll. Vi tog taxi tillbaks till hotellet.

 

 

Sista golfdagen, Inga-Brita och jag spelade med Siv och Rut. Jag tävlade och Rut skrev mitt score-kort. Ingen av de andra hade lust att vara med på tävlingen. Det gick naturligtvis inge vidare även om jag hade många väldigt bra slag. Jag ska inte tävla. Vi hyrde bil idag också och Inga-Brita tränade på att köra.

Vi hade en skön dag på banan och eftersom det var sista dagen med golf så såg vi till att klubborna blev rengjorda ordentligt.

 

Tillbaks till hotellet för dusch och sedan en tur ner till Medinan i hamnen. Det var ett virrvarr av gångar och folk som tjatade och följde efter oss för att vi skulle köpa just deras grejor. Jag köpte en väska, plånbok och en Pikétröja, sen hade jag fått nog. Inga-Brita också, så vi försökte ta oss ut ur Medinan men det var inte så lätt bland alla gångar. Till slut hittade vi i alla fall utgången.

Vi tog en taxi tillbaks till hotellet för vila innan middagen som var lika gräslig som tidigare dagar. Min servitör sa att han var ledsen för att vi inte kunnat träffas. Jag var inte speciellt ledsen för det. Vi tog en drink i baren och sen var det bara att hoppa i säng.

 

 

Hemresedag. Vi packade och tog en promenad ner till stranden. Vi skulle inte åka förrän 13:30 så vi hade tid. Hotellområdet var vackert med pooler och barer.

 

 

 

 

 

 

Vi väntar på bussen som ska ta oss till Monastirs flygplats. Inga-Brita, Rut och Siv.

 

 

Här är vår golfvärd som inte ville tala om vad han hette i efternamn.

Bussen kom och vi hade en dryg timmes resa till flygplatsen. Allt gick bra och vi checkade in. Gick genom säkerhets och passkontroll. Sen var det strul igen. Vi var hungriga och tänkte äta en sen lunch men det var besvärligt. De hade bara sandwish och tog inte kort, bara om man handlade för minst 20 Euro. Vi hade inte pengar så det räckte. Man kunde inte ens få sig en öl eller en whiskey. Väldigt irriterande. Jag shoppade i tax-freen men det var inte heller lätt. Det var krångligt och lång kö till kassan. Jag köpte en whiskey och fick till slut betala och gick iväg. Då blev jag stoppad av en kontrollant som ville se vad jag handlat och kvitto på det. Det gick bra men det gick sämre för ett par som tydligen fått ett paket tobak för mycket. Det blev betraktade som tjuvar och fick gå tillbaks.

Jag kom ut och var irriterad för att jag inte kunde ta ett glas vin så jag tänkte att jag köper en flaska. Då kan de väl inte neka mig att betala med visa-kortet. det gick bra för flaskan kostade 27 Euro....Den dyraste flaska jag köpt. Sen fick vi plastmuggar så vi kunde dricka det fina vinet.

Planet var naturligtvis försenat men bara en timme. Vi strosade runt i affärerna men inget lockade.

Till slut kom vi  iväg.

Resan hem var lite trevligare än nerresan. Lite godare mat men krångligt med betalningen, igen. Jag hade ju inga Svenska pengar men fick tillåtelse att betala med Visa om jag handlade också. Jag fick lov att köpa en parfym-flaska för at få lite vin.

 

 

Vi landade vid 21:00-tiden på Arlanda och bagaget kom som det skulle.

Taxin som vi beställt fanns på plats och det var en trevlig chaufför, ingen historielyssnande galning.

 

Vi hade en fin resa och trevligt golfspel i Tunisien om man bortser från själva resandet.