HOFORS

Jag har börjat släktforska i Hofors, trots att jag inte har någon egen släkt där.

Det är intressant att se hur människor flyttat in, från många socknar runt i landet.

Det här är bara en början.

Lite historik

Järn och Stål har bearbetats i Hofors i århundranden och så är det fortfarande.

Vid 1600-talets mitt fanns det en Bergsmansby med tre gårdar, en masugn och en hammare i Hofors. Järnframställningen var ett komplement till jordbruket.

År 1680 köper affärsmannen Robert Petré in sig i anläggningen och påbörjar omvandlingen till ett större järnbruk. Tillgången på järnmalmsgruvor fanns runt sjön stor-Gösken. Vattenkraften kom från Hoån och skogen gav bränsle.

I mitten av 1800-talet var Hofors kärnan i Petrés nät av Bruk i Västra Gästrikland. Petré härskade fram till 1880 då felsatsningar gjorde att bruket gick i konkurs.

Det finns ett ställe norr om Hofors, vid Robertsholm, som heter Montrose och är uppkallat efter släkten Petrés hemstad i Skottland. Även här uppfördes en stångjärnshammare, som var i bruk till 1885.

Per Eriksson var Disponent på Hofors Bruk 1890-1916. Han är en av de legendariska Brukspatroner i Gästrikland. Under hans tid gjordes investeringar och moderniseringar av verksamheten och han lyckades få Bruket på fötter igen.

1916 övertog SKF anläggningen.

Bruket heter numera Ovako Steel AB.

Hofors Bruk hör till de fåtal Svenska Stålverk som framgångsrikt överlevt de senare årens kriser i Stålbranschen.

Edske masugn är en plats precis på gränsen mellan Gästrikland och Dalarna. 1858 blev platsen världsunik då Göran Fredrik Göransson och hans medarbetare för första gången lyckades framställa stål med Bessemermetoden.

Edske masugn

Hofors har alltid varit väldigt segregerat med bostäder för de olika klasserna på helt skilda ställen. Arbetarna hade sitt område. I vissa områden byggdes lite "finare" bostäder för arbetare och lägre tjänstemän, tex Östra och Västra Parkgatan. Högre Tjänstemän bodde på "Knaperåsen" 

I början på 1900-talet byggdes Hagaområdet, öster om Storgatan.

Under 1950-talet revs de och ersattes av lite bättre bostäder. I dag är området tomt. Eftersom Järnverket minskat de anställdas antal så har man rivit en hel del av hyreshusen i Hofors.

• 1549 upptas i järnskattelängden "Erich i Hoffors" bland Torsåkers bönder.
• Älvborgslösen 1571 beskattar ett hemman i Hofors med en skattebetalare- Olof Ersson.
• 1646 uppger bergmästaren Hans Steffen till Begskollegiet att i Hofors finns "en svensk masugn och en hammare med en härd".
• 1650 finns tre bergsmansgårdar, 15 personer, jordbruk, skog och gruvor.
• 1680 har Brukspatron Robert och sonen Wellam Petré tagit över hemman nr 3.

Hofors Bruk ägdes i 200 år av släkten Petré. Jag har börjat forska i Petré-släkten och presenterar här det jag hittat hittills.

Petré-släkten

fortsättning följer

Första Petré-Herrgården

Jag har själv inga anfäder från Hofors.Mina föräldrar, flyttade in, som så många andra, i slutet på 1940-talet.

Hofors historia har blivit intressant för mig på äldre dar och jag har bestämt mig för att försöka gräva lite grann i Kyrkböckerna över de ursprungliga Hoforsborna. de var inte så många. Jag börjar med att lägga ut min databas över bosatta i Hofors år 1900. Jag tänker sedan gå bakåt på de personer som var födda i Hofors.

Hofors var då ett samhälle i Torsåkers socken.

Lite statistik

Bosatta i Hofors år 1890 var 782 personer. Hofors tillhörde då Torsåkers socken.

Bosatta i Hofors år 1900 var 1554 personer. Hofors tillhörde fortfarande Torsåkers socken.

Bosatta i Hofors år 1970 var 15663 personer. Hofors var egen Kommun, utan Torsåker.

Bosatta i Hofors år 1980 var 10420 personer. Hofors var nu egen Kommun. Torsåker tillhörde nu Hofors.

År 2006 bodde 10197 personer i Hofors inkl. Torsåker.

Torsåkers socken delades år 1925 i två, Hofors och Torsåker. Dessa återförenades vid

kommunreformen 1971 till Hofors kommun.

Orter i Hofors kommun

Barkhyttan, Berg , Bergbo, Bodås, Dalgränsen, Edsken, Fagersta, Ho, Hofors, Hästbo, Kalvsnäs, Korsån, Kratte Masugn, Långnäs, Långnäsheden, Robertsholm, Råbacka-Tjärnäs, Torsåker, Vall, Vallbyheden, Vi, Ålbron

Storbergets Gruva

I Storberget, vid sjön Gösken söder om Hofors, har man brutit järnmalm sedan medeltiden. Först i öppna dagbrott, och så småningom i allt djupare schakt och längs vindlande gruvgångar.

Gruvan i Storberget är den kanske mest fascinerande av Järnrikets många sevärdheter. Du går in genom Stollgången, en 265 m lång tunnel, som öppnades i slutet av 1700-talet för att leda ut grundvattnet och göra utforslingen av den brutna järnmalmen enklare.

Tunneln och gruvhålen sprängdes på den tiden med s k tillmakning. Berget hettades upp med eldar och kyldes hastigt med vatten för att stenblocken skulle spricka. Sedan högg man loss berget för hand med hackor och spett.

Utanför Stollgången blåser isiga vindar också den varmaste sommardag. Det är en upplevelse i sig ! Nära ingången finns ett litet museum som är öppet i samband med visningarna.

Inne i gruvan, 45 meter under jord, är det mörkt, fuktigt och tyst. Här ligger isvallar och snöhögar kvar långt in på sommaren. Det skimrande ljuset från dagbrottet skapar en förtätad stämning i de delvis ihoprasade gruvsalarna, de vattenfyllda schakten och lämningarna av en hästvandring som en gång användes för uppfordring av malm.

Malmbrytningen i besöksgruvan upphörde redan på 1880-talet. Runt 1920 började man bryta på nytt, men bara under en kort tid. Storbergets sista gruva var Vingesbacke, som lades ner 1980.

Hofors i mitt hjärta