Källa: Sundsvalls Tidning Nr 223, Onsdagen den 25 september 1912

Ljunga verks invigning.

En enastående industrianläggning av nationell betydelse.

Det enastående betydelsefulla och vittomfattande arbetet med anläggningen av den storslagna industriskapelse vid Ljungan i Torps socken som fått namn av Ljunga verk, och vilken, som förut omtalats, är avsedd att upptaga tillverkningen av s.k. kalkkväve har nu avslutats. De jättelika anläggningarna äro sedan kort tid tillbaka fullt färdiga och pådragningen av verket har redan skett.

På tisdagen ägde den högtidliga invigningen rum i närvaro av ett antal inbjudna från Stock-holm, Sundsvall och den omkringliggande bygden.

Bland dem som kommit tillstädes märktes f.d. landshövding Svedelius, landshövding Ström, bankdir. Kjellberg, chefen för Rörstrand dr. Norblad, grosshandl. Hammar från Hamburg, chefen för Allm. Sv. dir. Edström m.fl.

Vid 11-tiden samlades, de av de inbjudna som hunnit anlända, vid intagningskanalen för att under disponenten Fredr. Carlsons och löjtnant Aulins ciceronskap göra en promenad längs anläggningarna. Man började med att bese den väldiga tuben som anlagts på högra stranden av Ljungan fram till mynningen av Granån, där större delen av fabrikerna äro uppförda. Intrycket av det oerhörda arbete som utförts innan denna jätteanläggning kommit till stånd stegras allt eftersom man beser den ena efter den andra av Ljunga Verks många avdelningar. Vi ha vid olika tillfällen i detalj skildrat anläggningen, men återgiva dock nu här nedan en detaljerad beskrivning över anläggningarna, vilka äro enastående i sitt slag, ej blott i vårt land utan desslikes i hela världen.

Något om kalkkväve

Innan vi ingå på en närmare beskrivning av de storartade anläggningarna vid Ljunga verk, torde det förvisso vara av sitt stora intresse att erfara något närmare om processerna vid framställandet av det i vår lantbrukshushållning allt mera inträngande och betydelsefulla kalkkvävet; särskilt de uppfinningar och metoder som komma till användning vid Ljunga verk.

Kalciumkarbiden – bildad genom smältning av kalk och antracit, som utföres uti elektriska ugnar vid en temperatur av ca +3000 gr. C  har länge varit känd, och i flera årtionden har redan världens uppfinnareverksamhet inriktat sig på strävandet att utgående från karbiden framställa ett gödningsämne. Äran av att först ha fört denna geniala tanke fram, tillkommer engelsmannen Christoffer Bink, som på 1850-talet energiskt sysslade med problemet, dock utan att finna dess lösning. De påpassliga tyskarna togo därpå saken om hand, och trodde sig ha kommit in på rätta vägen genom tillsättande till karbiden av klorcalium och sedan glödga blandningen uti kvävgas. Det visade sig emellertid rätt snart, att stora olägenheter voro förbundna med denna metod. För det första förevar vid tillverkningen stor explosionsfara, för det andra var slutprodukten fortfarande explosiv, för det tredje var den hygroskopisk, dvs. den tog åt sig vatten och klumpade sig, för det fjärde hade denna gödningsprodukt en frätande inverkan på den späda växten och var till sist obehaglig för lantmännen att handskas med.

Redan för åtskilliga år sedan började verkställande direktören för Stockholms superfosfat-aktiebolag, Oscar Carlson, arbeta på nya metoder för att göra ett gott gödningsämne av karbiden och uppdrog åt sin son, ing. Fr. Carlson, att avresa till Tekniska högskolan i Dresden

1905 för att därstädes utarbeta de villkor, under vilka kalkkvävet bäst kunde framställas. Denne fann 1906 att genom att tillsätta en mindre kvantitet flusspat till karbiden före densammas glödgning i kvävgas, mycket förmånliga resultat vunnos. Han vann därmed alla fördelar, som ernåddes med klorcalium, men var fri från alla dettas olägenheter – processen blev absolut explosionsfri, liksom ock produkten, den blev ej hygroskopisk och processen kunde försiggå under vida lägre temperatur – blott ca +900 gr. C. Härefter konstruerades nya ugnar, världspatent uttogos både på metoden och de nya ugnarna, vilkas konstruktion är full-ständigt avvikande från och långt ändamålsenligare än andra kalkkväveugnar. Ett försöksverk i så stor omfattning, att tillverkningen kunde bedrivas i fullt fabriksmässig skala, uppfördes vid Månsbo, där bolaget äger avsevärda vattenkrafttillgångar.

Det var tämligen snart klart att målet ännu icke var helt vunnet – kalkkvävet företedde ännu åtskilliga olägenheter, varför experimenten vid Månsbo fortsattes. De svårigheter, som fort-farande stodo kvar att övervinna, voro huvudsakligast: att produkten dammade, vadan den vållade obehag vid utströendet på åkern, vidare oändamålsenligt så till vida, att den, om den utströddes då växtligheten redan börjat gro, utövade en viss menlig inverkan på brodden, som gärna ville gulna. För neutraliserande av dessa olägenheter ha vid försöksfabriken i Månsbo ett mångtal olika metoder prövats med större eller mindre framgång. Bl.a. har kalkkvävet, sedan det lämnat förmalningskvarnen, efterbehandlats med vatten och billig olja, vilken metod, patenterad i de flesta länder, visat sig mycket ändamålsenlig. På allra sista tiden har man funnit en bättre metod för efterbehandling vilken vid Månsbo utarbetats av ingenjör Fr. Carlson med biträde av kemisten Zamore. En särskild fabriksbyggnad uppföres vid Ljunga-verken för denna efterbehandling. Metoden är patenterad.

Den kalkkväveprodukt, som vid Ljungaverken erhålles, synes också vara fulländad och överträffar betydligt varje annan sådan i världsmarknaden förekommande vara. Den är lätt kornig, den är icke frätande och mycket lätt att handskas med, den är absolut explosionsfri, huru man än handskas med den, och den kan för den skull transporteras utan några särskilda anordningar uti säckar även över världshaven.

Kalkkväve från Månsbo fabriker har under 1911 använts i stor utsträckning och lantmännens belåtenhet har varit lika stor som allmän. De betyga att kalkkvävet för växligheten är jämngod med chilesalpeter och i vissa fall verkar säkrare.

Hundratals om kalkkvävet ingångna rapporter giva tydligen vid handen att vi i kalkkvävepro-dukten, sådan den föreligger enligt de här använda metoderna, fått ett överlägset inhemskt kvävegödslingämne som bör kunna i största utsträckning ersätta importen av kvävehaltiga gödningsämnen till förmån för vår handelsbalans.

Kalkkvävets framställning

Framställningssättet av karbiden är så känt att vi därmed icke behöva uppehålla oss – det torde blott erinras därom att för sammansmältningen av kalken och antraciten kräves stora belopp elektrisk energi – varje sådan smältugn vid Ljungaverken slukar 3,000 hkr. – 6 ugnar finnas.

Sedan karbiden malts till ett fint pulver, blandas den med flusspat, varefter den föres till de väldiga kalkkväveugnarna, uti vilka massan upphettas till nödig temperatur (ca 900 gr.). Så inledes i ugnarna ren kvävgas, vilken tages ur luften – därav benämningen luftkväve. Kvävgasen framställes i en särskild fabriksbyggnad, varest ett sinnrikt, av fransmannen Claude konstruerat maskineri är inrymt. Luften intages där, efter genomgångna renings-processer, varvid kolsyra, fuktighet, damm, arsenik m.m. frånskiljes, i kompressorer, och komprimeras till ca 20 à 40 atmosfärers tryck, varvid densamma avkyles med vatten.

Sedan får luften under utförande av nyttigt arbete expandera, varigenom densamma så starkt avkyles att den blir flytande.

Från det Claudeska verket med dess många sinnrika maskiner ledes den uttagna kvävegasen i rörledningar till kalkkvävefabriken och förenar sig med karbiden uti kalkkväveugnen till kalk-kväve.

Sedan produkten uttagits ur ugnarna, får den svalna, krossas så och males, efterbehandlas och föres därpå till det stora kalkkvävemagasinet.

Den stora kraftanläggningen. Världens största tubledning.

Första betingelsen för en anläggning sådan som denna är riklig tillgång på kraft, och relativt billig sådan. Bolaget inköpte för den skull Johannisbergsforsen samt övre och nedre Hångsta-forsarna, vilka tre katarakter bilda en sammanlagd fallhöjd på ca 40 meter - ungefär Niagara-fallets höjd. Som emellertid de tre forsarna äro fördelade på en älvsträcka av ca 3 km. och det ekonomiska värdet måste ligga uti utnyttjande i en enda kraftstation av den sammanlagda fallhöjden, framstod vid denna kraftanläggnings utförande ett lika intressant som svårlöst problem. Efter åtskilliga undersökningar och prövande av olika system och metoder utarbe-tade överstelöjtnanten F.B. Stafsing en slutlig plan, som ock blev definitivt godkänd och enligt vilken nu den färdiga kraftanläggningen utförts.

Kraftstationen är förlagd på en udde, som bildas av Ljungan och dess biflod Granån vars utlopp omlagts (dragits i rak linje) och använts som avloppskanal från kraftstationen.

Tilloppskanalen börjar ovanför Johannisbergsforsen och har en längd av 600 meter. Den är mästadels utsprängd ur berget. De mäst modärna och effektiva damm- och vattengrinds-anordningar finnas där.

Vid den öppna tilloppskanalens slut vidtager en 2,400 m. lång tubledning, 5 m. i diameter, som med ytterst svag lutning, för rakt ned till kraftstationen, strax ovanför vilken i ett starkt böjt knä tubledningen går ned till turbinerna. Denna tubledning är utan gensägelse den största i hela världen förekommande och ett mästerverk av vattenbyggnadskonst. Dess vattenrymd är icke mindre än ca 47,000 kbm. eller ungefär den vattenmängd, som hela Stockholms stad förbrukar på ett dygn. Tuben är förfärdigad av valsad järnplåt med en tjocklek från 6 à 7 mm., men ökar sig plåttjockleken ända till 25 mm. nedåt kraftstationen. Plåtarnas sammannitning är självfallet synnerligen omsorgsfull, den har bedrivits med maskiner för komprimerad luft med kraft från en provisorisk kraftstation på 300 hkr, som även lämnat energi till belysning och för drivande av borrnings-, grävnings-, hiss- och transportmaskiner, vilka i största utsträckning använts vid arbetets utförande.

 Det säger sig självt att denna mäktiga tubledning måst utföras synnerligen solitt – ensamt den har också dragit en kostnad på ca 1½ milj. kr. – samt att utomordentliga säkerhetsåtgärder måst utföras. Man föreställe sig nämligen, att i kraftstationen belastningen måste frånslås och vattnet plötsligt avstängas på de flesta eller alla turbinerna – vilket oerhört vattenöverskott och vilket gigantiskt  tryck i tuben skulle då icke uppstå. 

Av säkerhetsinrättningarna ha vi först vid den öppna tilloppskanalens övergång till tuben, den minst ett par tiotal ton vägande Storney-luckan. Den kan medels tillslående i själva kraftsta-tionen av en magnet firas ned och tillsluta tilloppet till tuben. Ehuru denna manöver med jätteluckan försiggår på ca 2 min. skulle dock tuben vid en vattenavstängning i kraftstationen vara sprungen i tusende stycken redan i de första sekunderna, om ej ”säkerhetsventiler” funnos. Fyra stycken sådana finnas efter tubens längd. Närmast kraftstationen och tillbyggd densamma ha vi det s.k. stigtornet, en i sitt slag synnerligen märklig byggnad av betong och järnplåt – konstruktionen mäter i total höjd ej mindre än 50 meter och har en diameter upptill av 12 meter. Stigtornet innesluter i sig ett groft ståndrör, vars öppning ligger ca ½ meter från

stigtornets krans.  När en eller flera turbiner slås ifrån stiger vattnet i stigtornet tills det nått ståndrörets krön, då det störtar ned i röret, som för direkt ut i avloppskanalen. Men stigtornet är ej nog. Ungefär 600 meter ovanför kraftstationen finnes en av grova bjälkar med stöd av järnkonstruktioner och på bäddar av betong uppförd, öppen utjämningsbassäng, rymmande ej mindre än 1,700 kbm. Bassängens egen vikt är 300 ton; totalvikt alltså, när bassängen är fylld ca 2,000 ton. När denna väldiga cistern blir överfylld, strömmar vattnet ut över, ett å dess ena sida anbrakt dammbord, och bildar ett imposant vattenfall å nära 20 meters höjd, rinnande ut i Granån. Säkerhetsventilernas antal fullbordas med tvänne längre upp efter tubledningen belägna s.k. skvalptorn.

I  kraftstationens turbinhall äro uppställda 4 st större turbiner å vardera 3,800 effektiva hkr. och två stycken mindre å vardera 1,400 hkr., vilka samtliga äro direkt kopplade till 6 st elektriska generatorer, å tillsammans 18,000 hkr. Såväl turbin, som generatorhallarna, äro synnerligen höga, ljusa och elegant inredda.

I generatorerna alstras tre-fasström med en spänning av 6,200 volt, som sedermera allt efter dess olika användning nedtransformeras till olika spänningsgrader – ända ned till ca 50 volt för de värmeslukande karbidsmältugnarna. Kraftstationens elektriska utrustning med ställ-verk och säkerhetsanordningar är den allra modernaste och kraftdistributionen till verkets olika avdelningar är ordnad på det mäst praktiska och säkra sätt.

Alla kraftledningens dammar, själva kraftstationen och flertalet av den långa tubledningens plintar vila direkt på berget, vilket ju innebär en stor fördel. Beträffande anordningarna för vattnets distribuerande till kraftstationen frapperas man av anordningen inne i turbinhallen, dit tuben i hela dess 5-meterskapacitet leder in och i grenrör direkt till turbinerna avlevererar sitt kraftalstrande innehåll.

Trots alla tekniska svårigheter vid detta kraftbygge ställer sig den färdigmonterade kraftsta-tionen – inklusive kostnaden för naturkraften – ej högre än i ca 275 kr. pr färdigmonterad hästkraft.

Konstruktör och ledare av hela vattenkraftsbygget har, som redan förut nämnts, varit överstelöjtnant Stafsing, arbetschef har varit löjtnant A. Aulin.

Om själva de stora fabriksbyggnaderna

kan man fatta sig tämligen kort, sedan här ovan karbid- och kalkkvävetillverkningen blivit i stora drag skildrad. På det stora, fullständigt inhägnade området för själva fabrikskomplexet resa sig ett stort antal fabriksbyggnader, nästan alla uppförda av sten, betong, järn och glas, alltså erbjudande ytterst ringa eldfara; tack vare god tillgång på utrymme, har man kunnat placera byggnaderna så att eldsvåderisken blivit den minsta möjliga. I detta sammanhang torde ock böra nämnas att över hela området är utlagt ett vattenledningsnät samt brandposter med tryck direkt från den stora tuben. Förutom kraftstationsbyggnaden äro här uppförda: 2 st kalkugnar, 1 karbidverk, 1 kalkkvävefabrik, 1 kvävegasfabrik (den Claudeska byggnaden), 1 magasin för färdig karbid, 1 dito för kalkkväve, 1 salpetersyrefabrik, mekaniska verkstäder, blockkärlsfabrik för tillverkning av karbidkärl, såg och snickeri (för emballage), 2 st upp-lagsskjul för antracit, laboratorium, kontorsbyggnad, stationshus m.m.

Alltså en stor samling byggnader – ett helt stort bruk på den förut alldeles öde platsen.

Planen till själva industrietablissementen har uppgjorts av ingenjör Fredrik Carlson, som ock under arbetets gång övervakat det hela.

Transportanordningarna

inom etablissementet äro de mäst arbetsbesparande och ställa medels decauville- och linbanor de olika avdelningarna i bekväm förbindelse med varandra.

Från Johannisbergs station å statsbanan Ånge-Sundsvall har en särskild 3.6 km. lång normal-spårig järnväg anlagts ned till verket, inom vilket ett helt system av spår är utlagt för bekväm och direkt framtransport av råämnen och lika bekväm lastning från magasinerna av de färdiga produkterna. Järnvägen övergår Ljungan på en ca 100 m. lång kombinerad järnvägs- och landsvägsbro.

Närmaste skeppningsorten är Sundsvall, vars hamnrörelse genom Ljungaverken får ett ingalunda oansenligt tillskott. Kalkstenen, varav stora kvantiteter åtgå, tages f.n. pråmledes från Gottland och omlastas i Sundsvall på järnvägsvagnar. Emellertid ha på betydligt närmare håll, i Brunflotrakten, upptäckts rikliga kalkstensfyndigheter, och när Sveg-Brunflobanan blivit färdig är det ingalunda osannolikt att Brunflo-kalkstenen kan vinna avsättning vid Ljungaverken.

Arbetsstyrkan

har vid den stora anläggningens utförande, som påbörjades i maj 1910, vid vissa tillfällen utgjort ända till 1,500 man.

Vid byggnadernas uppförande hava åtgått 2½ milj. tegel, varav 1½ milj. tillverkats vid bolagets eget tegelbruk.

Antalet arbetare, som vid driftens pågående i avsedd omfattning få sysselsättning i fabrikerna, torde kunna anslås till 2- à 250. För dessas bekvämlighet har bolaget redan börjat upplåta egnahemstomter och utanordnat byggnadslån.

Invigningshögtidligheterna. Landshövdingen förklarar verken öppnade.

Sedan lunch intagits i ingenjörsmässen samlades de inbjudna kl. 2 e.m. i generatorshallen, där bolagets verkställande direktör hr. Oscar Carlson lämnade en längre redogörelse för de väldiga anläggningarnas tillkomst och arbetets fortgång. Han framförde därvid bl.a. styrelsens tack till alla dem som medverkat till det nu färdigbyggda verkets tillkomst och färdigställ-ande.

Härefter framträdde länets hövding, landshövding Ström, och förrättade på bolagets vägnar utdelning av patriotiska sällskapets medalj i guld och silver till ca ett 20-tal personer som under 45 till 16 år varit anställda i bolagets tjänst vid dess olika avdelningar vid Ljunga verk, Gäddviken, Månsbo och Ceres i Göteborg.

Stora guldmedaljen tilldelades sålunda fröken Sigrid Svedelius vid bolagets huvudkontor för 30-årig tjänst, bokhållaren J.A. Wahlström för 31 års tjänst vid bolagets fabrik i Gäddviken samt förmannen P.V. Andersson för 41 års tjänst vid samma fabrik.

Mindre guldmedaljen tilldelades förmännen E.V. Pettersson för 28 års tjänst, A.G. Eriksson för 41 år, E. Larsson för 35 år, J. Andreason för 30 och C. Olsson för 27 år, byggmäst. C.G. Strömqvist för 22 år, förmännen N.O. Gothylandeeer för 30 och G. Andersson för 27 år, verkmäst. R Johansson för 23 år, rättaren C.J. Samuelsson för 18 år och förmannen F.H. Carlsson för 20 års tjänst.

Stora silvermedaljen tilldelades arb. J. Johansson för 39 års tjänst samt mindre silvermedaljen  arb. P.C. Pettersson för 38 års tjänst, eld. N Andersson för 37 år, maskinisten F. Sjöholm för 18 och C. Nilsson för 16 års tjänst.

Sedan medaljörerna, av vilka ett flertal voro närvarande, framträtt och ur landshövdingens hand mottagit sina utmärkelsetecken framförde landshövdingen till de hedrade de närvarandes varma lyckönskningar och tillönskade dem att de ännu många år måtte bli i tillfälle fortsätta sitt nitiska och hedrande arbete i bolagets tjänst.

Förman Larsson från Ceres i Göteborg framförde härpå medaljörernas tack till direktör Carlsson för den utmärkelse som nu kommit dem till del samt utbringade för bolagets chef ett leve som besvarades med kraftigt fyrfaldigt hurra.

Kontraktsprosten Modin nedkallade Guds välsignelse över det stora industriella verk som nu blivit till inom Torps socken. Talaren erinrade om det gamla ordet ”om herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt som däruppå bygga”. Herr M. framhöll att intet mänskligt verk kan varda beståndande med mindre herren håller sin skyddande hand däröver. Tal. uttalade den förhoppningen att arbetets välsignelse måtte komma detta stora och betydelsefulla verk till del, att dess grundare och ledare måtte beskäras hälsa och krafter samt att samförstånd och arbetsro måtte vara rådande allt framgent vid Ljunga verk, lika väl som han hoppades att arbetsglädje och trohet i arbetet måtte bliva de bärande krafterna inom detta verk. Tal. slöt med att nedkalla Guds välsignelse och beskydd över den nya anläggningen. Till sist läste han välsignelsen.

Landshövding Ström förrättade härefter den högtidliga invigningen av Ljunga verk. Han erinrade om den redogörelse och översikt över Ljunga verks tillkomst och arbetets fortgång som lämnats av bolagets chef, direktör Oscar Carlsson. De inbjudna hade haft tillfälle att personligen taga del av det storartade arbete som nedlagts på dessa enastående anläggningar. De hade varit i tillfälle bevittna hur mänsklig energi och mänskligt snille tagit naturkrafterna till sin hjälp och åstadkommit helt enkelt lysande resultat. Må, yttrade landshövdingen till sist, de dolda krafter människan härmed tagit i sin tjänst, må de nu börja sin verksamhet. Och vare härmed också Ljunga verk för sin uppgift högtidligen invigt.

Sedan ett leve utbringats för Ljunga Verken och besvarats med dånande fyrfaldiga hurrarop sattes på givet tecken de väldiga generatorerna i gång och driften, som delvis redan varit i gång, ehuru den stannats under invigningen, upptogs inom hela anläggningen.

Idag på morgonen ha verken pådragits för att i hela sin vidd påbörja sin verksamhet.

Invigningsmiddagen.

Efter invigningen och sedan de inbjudna ånyo företagit en rond genom anläggningarna, därvid man bl.a. åsett den intressanta processen vid framställningen av karbid, gavs av bolagets sty-relse middag i disponentbostaden för ett 80-tal inbjudna.

Bland dessa märktes landshövding Ström, f.d. landshövding Svedelius, Överstelöjtnant Stafsing och bankdir. Kjellberg, av leverantörerna till verket direktören S. Edström för Allm. Sv. och cheferna för Karlstads och Kristinehamns verkstäder ingenjörerna Pollat och Holm samt brukspatronen Bergström från Finnshyttan. Vidare märktes bolagets generalagent i Tyskland grosshandl. Hammar, Hamburg, arbetschefen för verket löjtnant Aulin, ett stort antal av verkets tjänstemän med damer, de till invigningen inbjudna representanterna från Sundsvallsorten, representanter för prässen, församlingens kyrko- och skolråd m.fl.

Under middagen hälsade direktör Carlsson gästerna välkomna, varpå landshövding Ström föreslog en skål för konungen.

Dir. Carlsson talade för landshövding Ström och f. landshövding Svedelius talade i ett längre formfulländat anförande för Stockholms superfosfatfabriksaktiebolag, för vars olika utveck-lingsskeden tal. redogjorde.

Landshövding Ström tackade för den till honom riktade skålen och bad att få till länet hälsa välkomna en ny kraftig länsbo och en ny, storartad industrianläggning sådan som den i dag invigda. Han slöt med att utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve för Ljunga Verk och dess välgång.

Under middagens lopp höllos vidare tal av direktör Norblad för prässen, besvarat av red. Sällvin, av disp. Fredr. Carlsson för bolagets chef och för Ljunga verks grannar.

Kontraktsprosten Modin tackade å grannarnas vägnar samt utbringade en skål för direktör Carlsson.

Tal höllos dessutom för disponenten Fredr. Carlsson, för Verkets arbetschefer och ingenjörer, för medaljörerna och för många många andra.

Ett flertal hälsningstelegram anlände under aftonens lopp och upplästes av disponent Carlsson.

Efter den ovanligt vällyckade och animerade middagens slut intogs kaffe och avec i övre våningen. Med tåg kl ½9 lämnade de inbjudna från Stockholm och 10 e.m. de inbjudna från Sundsvall Ljungafors och återvände till sina resp. hemorter