Mors berättelse

Jag heter Karin Johanna Åkerberg, född Larsson. Jag föddes 1921.

Jag växter upp i Ljungaverk tillsammans med fyra syskon, tre bröder och en syster. Åke, Sven, Svea och Folke.

Vi bodde i en lägenhet på ett rum och kök. Vatten hämtade vi från Ljungan.

Vedspisen i köket var både värmekälla och till för att laga mat på.

När det var riktigt kallt på vintern så eldade vi i kakelugnen i kammaren.

Jag minns min barndom med stor glädje, vi behövde aldrig lägga oss hungriga. 

Jag och min kompis Margit.

På somrarna lekte jag med en kamrat som hade en lekstuga som var gjord av säckväv. Vi badade ofta i Ljungan.

När jag var sexton år flyttade vi till Hångsta där mina föräldrar byggt ett hus och vi fick lite mer utrymme. Fast fortfarande måste min syster och jag ligga i pinnsoffan i köket. Mina föräldrar och lillebror Folke låg i kammaren. I salen fick ingen ligga. Den var bara till som finrum. På övervåningen bodde farfar i köket och i rummet huserade mina två äldre bröder och farbror Henrik. Henrik kom till oss när vår farmor dog i Spanska sjukan. Fastrarna Elsa och Signe bodde också hos oss men de hade flyttat hemifrån och tagit plats i familjer, som det var ganska vanligt att flickor gjorde på den tiden.

Henrik jobbade som springpojke hos privathandlaren Tranberg i åtta år, utan lön. Han fick bara mat och lite avlagda kläder som ersättning.

Arbetslösheten var ett stort problem men på något vis lyckades vi klara osss.

När min far blev sjuk i TBC var alla tre pojkarna utan arbete. Henrik sökte då arbete i Flata, som skogsarbetare och Sven fick arbete med att gräva bevattningsledning till arbetarbostäderna. Åke arbetade ett tag i Östavall, på ett kraftverksbygge. Själv hade jag redan året innan flyttat till Sundsvall och arbetade som hembiträde. Min lön var 35 kronor i månaden. Svea fick plats hos familjen Larsson&Bergman som hade en klädesaffär i Hångsta.

På hösten 1940 for jag till Stockholm, närmare bestämt till Danderyd för att ta plats i en familj. Jag fick då 45 kronor i månaden. Av någon konstig anledning trivdes jag inte alls och sa upp mig redan efter 2 månader. Jag blev då erbjuden 5 kronor mer i månaden så jag blev kvar till nyåret. Sedan gick det inte längre. Jag annonserade efter jobb och fick en del svar och ett kom från skådespeleskan Anna-Lisa Eriksson. Det var ju spännande att få pröva på något nytt. Hon var nyskild från sin förste man och bodde nesam på Artellerigatan 63, på det fina Östermalm. Det var en bra arbetsplats, hon var ofta borta så då fick jag bestämma själv vad jag skulle sysselsätta mig med. Tyvärr blev det bara 3 månader som jag fick ha det så bra. Anna-Lisa fick filmarbete i Göteborg och behövde ingen hjälp längre.

Det var bara att söka jobb igen och nu hamnade jag på Söder Hos en familj med ett barn. Mannen var bilförsäljare och frun hade modeaffär.

Två väninnor "på stan" Jag och Margit på Götgatan i Stockholm 1941

När det blev konstaterat att pappa hade TBC blev han genast inlagd på Sanatoriet i Sundsvall. Det blev ett hårt slag för familjen. Huset var nybyggt och han avled efter 2 månader, endast 51 år gammal. Inte nog med elände. Lillebror Folke hade smittats och fick tillbringa ett helt år på Sanatoriet. Jag fick ledigt från min plats för att åka hem till pappas begravning. Jag var tvungen att åka tillbaks till Stockholm efter en vecka och blev kvar i ett år. Då hade jag fått nog av Stockholm.

I Ljungaverk fick jag jobba lite här och där. Det var ju krig och många var inkallade. Jag jobbade ett tag på kraftstationen i Ljungaverk. Det var 1942. Då började jag också att sällskapa med Olle som sedemera blev min make.

Vi gifte oss på Påskafton 1943, i prästgården i Fränsta.

Det var mycket onte om bostäder så jag fick bo kvar hemma och Olle bodde hos sina föräldrar. I Oktober kunde vi äntligen flytta ihop och vår dotter Viola var då redan 14 dagar. Det var härligt att få ett eget hem.

Viola var ett mycket livligt barn. Hon sprang bort ibland så jag fick ut och leta reda på henne.Efter 3 år kom Anders som var Violas motsatt. Han var lugn och mycket snäll.

Samma år som Anders föddes dog först farfar so sedan mamma, i juni. Det var ett hårt slag när mamma dog. Jag sörjde henne djupt. Det kändes som om jag inte hade något hem längre. Sven hade gift sig året före och Hans fru Gunborg hade flyttat in i mitt hem. Det var nog inte så roligt för mamma och lillebror Folke att behöva känna sig som inneboende. Det var meningen att Mor och Folke skulle flytta upp till farmars kök men även Åke hade nu gift sig och eftersom det var svårt med bostäder blev det så att Åke och Anna-Stina flyttade in dit.

Olle ville pröva något nytt och vi bestämde oss för att flytta till Hofors, där det behövdes arbetskraft. Bostadsbristen var stor även i Hofors så efter 2 månader kom han hem igen och började arbeta på Ljunga. Eftersom han hade sagt upp sig en gång var han nu nyanställd och fick sluta när det blev ont om jobb.

1947 var en snörik vinter. Olle jobbade med snöskottning i Ånge tills det var dags att höra sig för om bostad i Hofors. Anders var 1 år och Viola skulle fylla 5 i September.

Vi fick ett rum på Nygata 11 och flytten gick söderöver. Vi bodde på Nygatan till Oktober då vi fick ett nybyggt radhus på Ängkärrsgatan 9 f. Det var 3 rum och kök, med elektrisk spis, toalett och badrum på ovanvåningen. Det var en otrolig lyx att kunna gå på toaletten i bara nattlinnet. Jag njöt av att ha fått det så bra. 1950 fick vi ett barn till och hon fick heta Kerstin. Hon var också lugn och snäll.

1954 beslutade vi oss för att bygga ett eget hus i "Born". Det blev ett enplanshus med fyra rum och kök. Det var en mycket fin tid. Vi fick en stor tomt och barnen fick också en lekstuga på tomten.

Den 31 juli 1956 fick vi ännu en flicka. Det var Kate som kom till oss från Göteborg. Vi mötte henne på järnvägsstationen. Det gick bra att ta emot henne, trots att hon var ett år och hade bott hos helt främmande människor. Kate är min lillebror Folkes dotter.

 Olle och jag

I många år planerade vi att skaffa oss en sommarstuga och när jag också fått jobb på SKF tyckte vi att det var lämpligt att sätta igång. Vi började leta tomter. Till slut hittade vi en i Långshyttan, vid sjön Lången. Året var 1970. Det var en jobbig men rolig tid. Nu behövde vi bil också. Olle tog körkort, drygt 50 år gammal och vi köpte vår första bil, en amazon, röd till färgen. Den kostade 6000 kronor och det var mycket pengar, på den tiden.

I Oktober 1977 fick Olle en svå hjärtinfarkt och var mycket dålig hela vintern. Han tränade upp sig och blev ändå ganska bra men han kunde inte gå tillbaks till jobbet. Han blev förtidpensionär endast 61 år gammal. Han tog det mycket hårt för han ville ju så gärna arbeta. Som tur var hade jag mitt jobb kvar. Alla barnen hade flyttat hemifrån och vi tyckte att det var rätt att Viola fick ta över vårt hus. Hon had sina pojkar Peter och Sven som behövde större plats så vi bytte huset mot hennes lägenhet på Ängkärrsgatan 13.

Tyvärr så hade jag glömt hur det var att bo med litet kök så jag trivdes inte och vi köpte, efter 3 år, ett radhus på Bönhusberget. Vi köpte radhuset tillsammans med Anders. Det hade en liten tomt så det var lättsamt att sköta.

Den 19 maj 1984 dog Olle. Hjärtat orkade inte längre. Han blev bara 67 år gammal.

Anders och jag bodde kvar i huset till 1988 då vi skaffade varsin lägenhet på Västerhöjden. Jag bestämde mig för en 3:a och Anders en 2:a.

Tänk vad allt förändras när man blir ensam. Jag hade inte råd att ha en 3:a utan fick byta till en 2:a på Göklundsvägen. Jag sparade geniom det 400 kronor i månaden på flytten.

Jag fick inte bo kvar så många år. 1991 skulle det bli storrust i husen på Göklundsvägen och jag var tvungen att flytta igen. Nu blev det Västerleden 14C. När rusten var klar flyttade jag inte tillbaks. Jag flyttade senare till Persfallsvägen då de lägenheterna var trevligare och jag slapp ha tvättstugan under mig. Här trivs jag mycket bra. Jag har en vacker inglasad balkong som jag har stor glädje av när det är sommar och varmt.

Min vardag består av att laga mat. Min bror Folke bor i närheten och han kommer hit nästan varje dag. Han bodde tidigare i Molkom men flyttade hit till Hofors för några år sedan. Anders och Violas son Peter kommer också hit ibland.

Tisdagar kvällar går jag på Datakurs.

Helgerna har jag vikt åt att umgås med Vicke som jag varit tillsammans med i 10 år nu. Vi åker ofta till stugan eller gör andra små utflykter.  Jag syr mycket och har nyss lärt mig att sy hardangersöm. Det blir en del dukar som jag ger bort i present. Just nu stickar jag på ett sängöverkast som Viola ska få. Jag väver också en del i vävstugan som finns i området, där jag bor.

Brev till mamma

Från hennes föräldrar, till Karin när hon arbetade i Stockholm.

Ljungaverk den 15-11-39

Kära Karin

Får för ovanligheten göra mig bekant med den tysta talaren och för det första tacka för tårtsn, den var härlig.

Ja, nu har vi vår förhoppningsfulla son hemma och det hörs nog. Han är sig  mest som han har varit men det är ju bra att vi har honom hemma. Han har varit till Tranbergs och handlat nu på morgonen. Ja, här hemma är det sig likt, vi knogar nu alla fyra men man vet inte hur det kan bli här i vinter, om pojkarna får knoga för det är sådan vattenbrist. Ja, nu är mitt ordförråd slut så ja avslutar mitt brev med många hälsningar

från din far.

(I samma brev skriver mor)

Kära Karin!

Tack för tårtan.

Det var det enda han fick, han fick inget annat. Hon var väldigt god. Det var mycket främmande här på söndag på tårtan. Signe och Ivar å Frölle, Sven å han är tillsammans jämt så då var dä kalas. Det var en olyckshändelse om löärdag natt i Alby. Edvin Persson körde över en person han kastade sig framför bilen, han var full. Henrik var också med i bilen. Som tur var så var dom alldeles nykter, särskilt för Edvin som satt vid ratten. Dom tyckte det var så ruskigt.

Folke och jag ska fara till Signe i eftermiddag.

Svea kom hem i går. Hon var på Kabare till Torpshammar.

Nu får jag ej tid att skriva mer.

Hälsningar från oss alla.

din mor

skriv snart

Mamma var aktiv bla i Barnfilmsklubben i Hofors

Bilden med text är ett urklipp från Arbetarbladet, någon gång på 1950-talet.