Oskar och Märta

Berättelse av Tord Oscarsson. (Hittad på Internet)

En fantastiskt rolig berättelse att läsa.

Ljungaverk för länge sedan

OSKAR OCH MÄRTA

Jag föddes 1934. Familjen Oskar och Märta Eriksson hade elva barn. Jag var det tionde.

Pappa var född i Orsa 1887. I ungdomen kolare, skogsarbetare och flottare i Dan Anderssons omsjungna finnskogar, rekryt vid Dalregementet i Falun, och ganska snart därefter rallare på Inlandsbanan mellan Orsa och Sveg. Pappa kunde lite stolt berätta att han tillhört det gäng, om vilket järnvägsgeneralen sagt:" Ge mig svenska rallare och jag ska bygga järnväg till helvetet." 1911 kom han till Ljungaverk. . Där blev han kär i Märta Söderberg . Anders Söderbergs jänta, som var bara 17 år, och vacker som en vårmorgon. Det ser man på korten. Redan när hon var 18 föddes Ingrid och därmed inleddes ett av Nordeuropas mest fruktsamma och jag tror också lyckligaste familjeliv.

Det handlade mycket om järnväg för Pappa. Efter att ha varit med att bygga järnväg fick han i Ljungaverk som huvuduppgift underhållet av industrispåret mellan Ljungaverk och Johannisberg.

Mamma var född i Hångsta. Familjen, föräldrarna Anders och Marta och tre barn, Inga, Olle och Märta - min mor - levde som de flesta på den tiden i dessa trakter på jord och skog. Det lilla huset finns faktiskt kvar- bredvid färghandeln i Hångsta. Ett litet småbruk. Jag fattar inte hur man kunde livnära sig men anspråken var naturligtvis ljusår från dagens.

MARTA

En fantastisk historia brukade Mamma berätta. Till hemmanet hörde en bit av Ljungaforsen, där Fosfatbolaget skulle bygga kraftverk och anlägga kemisk fabrik. Man kunde inte transportera elkraften långa vägar på den tiden och måste därför lägga fabriken där kraftverket byggdes. Bolaget måste köpa fallrätt av fastighetsägarna och det gällde att pressa priserna.

En son till fabriksanläggaren var notarie vid Medelpads västra domsaga. Han hade faderns uppdrag att inköpa Hångstaforsarna. Morfar blev erbjuden 500 kr för fallrätten. Läget var sånt att Mormor måste skriva på. Hon använde bomärke. Ett stort M som stod för Marta. Om jag förstått rätt hade min mormor inte undfägnats skolgång i sån omfattning att hon fått lära sig skriva. Men dum var hon inte och inte heller undfallande. Det blev inget bomärke om hon inte fick det dubbla,1000 kr !

Notarien var elegant klädd. Mamma minns särskilt hans vita handskar som togs av på ett nästan rituellt sätt. Uppträdde som myndighet. Hotade med med ting i Hammar om hon inte skrev på. Hon vek sig inte. Enligt Mamma fick hon sina 1000 kr.

Ivar Carlsson hette notarien. Med förhandlingshjälp av en distriktsveterinär Reinhold Ekvall köpte han hösten 1907 och våren 1908 stränderna vid vattenfallen samt all rätt till grund, vatten och fiske, mark för tillopps- och avloppskanaler för kraftstation, industriella verk och arbetarbostäder för ca 400 000 kr. Det var omkring två hela byalag med omkring 150 jordägare.

Det var ju ett helt annat penningvärde på den tiden men medge att det var tufft av Marta att kräva fördubbling av köpeskillingen.

HEDENVIND

Det lilla jag vet om mormor och morfar är vad Mamma berättade. Några episoder återkom. Författaren Gustav Hedenvind Eriksson bodde hos Mormor och Morfar 1911, då han var i Ljungafors, som det hette på den tiden. Han satt i ett rum i ett litet hus på gården och skrev. När andra ungdomar drog iväg på dans satt han och skrev, sa Mamma.

Av Hedenvinds egna minnen i Med rallarkärra mot dikten framgår att han var lagbas i Ljungafors och hade 22 man att ordna för. Jag har även Örjan Lindbergers bok om Hedenvind. Av den kan man dra slutsatsen att Hedenvind kanske satt och skrev på de små skisser, som han publicerade i järnvägsmännens tidning Signalen 1912. Då hade han lyckats få sina två första romaner publicerade. Ur en fallen skog 1910 och Branden 1911.

Det finns en intressant parallell mellan Pappas och Hedenvinds arbetsliv. Även Hedenvind var med och byggde järnväg mellan Orsa och Sveg. Medelförtjänsten var 1906 kr 3:21 per man och dag, medan den samtidigt vid SJ:s dubbelspårsarbete mellan Uppsala och Stockholm uppgick till kr 5:02.

När arbetsledningen värvade arbetskraft, lämnades inga upplysningar om löneförhållandena. Följden kunde bli den, som omtalas i en artikel i Arbetarbladet 17.10.1906 av rallarnas förtroendeman F. Aarnseth: Det kom ett rallarlag vandrade efter linjen från Orsa. Det är på våren, de har gått 70 km i djup, smältande snö. När de kommer fram föreläggs de kontrakt, som stadgar alltför låga löner. De har att välja på att skriva under eller att traska tillbaka 70 km och komma ner till Orsa med förbrukade reskassor, utan möjlighet att fara vidare och söka jobb någon annan stans. Och så skriver de på. Detta berättar Örjan Lindberger.

Senare organiserade sig arbetarna och kunde bättre ta vara på sin rätt.

FATTIGT

Mamma berättade ofta om de samvetskval hon känt när Mormor avlidit. Mormor hade då varit änka några år. När de tittade i hennes börs fanns där inte ett nickel. Hade hennes död påskyndats av umbäranden? Sedan de sålt till bolaget fanns väl inte så mycket kvar av det gamla småbruket och i varje fall kunde nog inte gamla Marta tillgodogöra sig så mycket.

Egendomslösa som saknade eller hade ont om kontanter hade det svårt. Jag minns själv fattigdomen i hem där det inte fanns pengar och inget att hämta från eget jordbruk, stort eller litet. Backstugesittarna, som man sa. Man kan lätt föreställa sig att gamla änkor hade särskilt besvärligt.

Fabrikens etablering innebar att försörjningsmöjligheterna i bygden ökade dramatiskt men det gällde bara män och de skulle vara särdeles friska och starka. 12 timmars skift hörde till det vanliga och på söndagarna hade vissa arbetare (kalkbrännarna) på sin lott att göra dubbelskift, d v s dygnet runt. Så småningom förbättrades villkoren. Jag har berättat om arbetarnas kamp för bättre förhållanden i en liten krönika, som skrevs på beställning av Svenska Fabriksarbetarförbundets Avd 87 i Ljungaverk. Det var 1956, då avdelningen firade 40-årsjubiléum.

ORSA

Pappas Orsa hade vi inte så mycket kontakt med. Det kom ett telegram från Pappas bror Manne när Farmor avlidit. "Mor död, Manne", stod det, kort som det skulle vara i telegram. För första gången såg jag Oskar Konstantin fälla en tår.

FÖRE VÄLFÄRDEN

Pappas släkt var som sagt småbrukare och skogsarbetare. Och några kom att tillhöra backstugesittarna, som inte hade försörjning från vare sig småbruk eller skog.

Det var före välfärden. Pappa berättade att de hade en faster som var blind. För att hon skulle få försörjning drog Manne och Pappa henne runt i byarna på en kärra för att hon skulle få del av böndernas eventuella känsla för välgörenhet. Pappa var som sagts född 87. Kanske det var runt sekelskiftet, som Pappa ägnade sig åt att hjälpa den blinda fastern på tiggarstråk. En hård tid men det jag minns och hört övertygar mig om att det fanns hos fattigt folk känsla för att dela tunga bördor.

EN STORFAMILJ

Före mig hade 9 barn fötts i familjen. När jag föddes var min äldsta syster Ingrid 21 år och min äldsta bror Ivan 19 år. Efter dem hade barn fötts vartannat år, 5 flickor och 5 pojkar mig inräknat. Jan-Olof sjätte sonen och sista barnet föddes 1937. Då var alltså Pappa 50 år och Mamma 42 år.

Det kan inte ha varit lätt att skaffa mat och pengar till denna stora familj.

Vårt hem låg i den del av Ljungaverk som har byanamnet Riset. Småbruket bestod av några hektar egen och arrenderad jord. Vi hade några kor - som mest 3 men vanligast 2 - höns och gris till julen. Ingen häst eller traktor. Behövdes häst fick vi leja. Annars var det ett självhushåll. Kretsloppet var nära på fullständigt. Skörden gav foder till djur och människor. På dyngkasen samlades allt organiskt som inte gick till grisen och när det var så dags kördes det mesta ut på åkrarna och gav näring till nya skördar.

Trädgårdslandet gav de grönsaker vi behövde. Till fastigheten hörde andel i ett skogsskifte som var väldigt smalt. Om jag minns rätt bara ett 50-tal meter. Däremot var det oerhört långt. Det rörde sig om någon mil. Hemskogen , alltså den del som låg nära byn, kom vi åt och den del av skiftet, som låg längst bort likaså, tack vare skogsbilväg, men mellanskogen var det svårt för att inte säga omöjligt att bruka. Gällde kanske särskilt oss. Vi hade ju inte häst. Alltnog - skogen gav ved och bräder till husbehov. Någon gång kunde timmer säljas också.

Blåbär och hallon plockades tidigt och senare också lingon -ofta i stora mängder. Lingonsylten skulle räcka hela året till bl a kornmjölsgröten, som oftast åts som kvällsmål, och pannkaka och plättar, som var "livrätt" mitt på dagen. I skolan fick vi ingen mat på den tiden. Lingona kunde plockas tills snön kom.

Vi fiskade öring i Granån med vanligt metspö och utsättningsspö och den som hade kastspö kunde få harr i Ljungan. "Proffsen" fiskade med fluga. När så småningom äldre bröder och mågar i huset kom hem med bil utsträcktes fiskresorna till olika sjöar och vattendrag i både Sverige och Norge. Jag själv hängde med någorlunda så länge det handlade om Granån. För de vidare fiskeutflykterna kom jag att sakna både tid och intresse.

Svampen förstod vi oss inte på men korna åt den som var ätlig. Så småningom lärde vi oss urskilja champinjon, som fanns i hagar och skogspartier, där hästar gått.

Småbruket räckte inte till för försörjningen. Pappa jobbade både inne på fabriken och på industrispåret till Johannisberg. På kvällar och ljusa försommarnätter arbetade han på småbruket. Vi barn hjälpte till efter förmåga. Det föranledde en hel del stridigheter eftersom både lust och förmåga var konjunkturbetonad. Allmänt gällde dock att vi måste vara med och kämpa för brödfödan.

Grabbarna jobbade av och till på fabriken - före studier och på lov men bara en blev kvar där. Det var Ivan, som hamnade där som ingenjör. Mina systrar fick i regel börja som hembiträden. Jag kan inte påstå att några idéer om jämställdhet mellan pojkar och flickor hade fått genomslag. Snarare var vi kvar i tänkandet från 30-talet, då diskussionen kunde handla om att fruarna - med hänsyn till arbetslösheten - inte skulle tillåtas arbeta på fabriken. En fru, som arbetade, tog kanske jobbet från mannen i någon familj.

Men kvinnornas frigörelse började så smått och mina systrar sökte sig fram i livet via vård- och köksarbete och bildade familjer av varierande storlekar. Men för att uttrycka det bildlikt: När Pappa och grabbarna satt i kammarn och diskuterade mer avancerad utbildning var tjejerna inne i köket och hjälpte Mamma med middagsmaten.

FOLKSKOLAN

En regnig höstdag skrivs jag in i småskolan. Det var min första stora upplevelse av livet utanför mitt hem. Jag håller min mors hand hårt när vi går in genom skolans grindar. I korridoren är det fullt med mammor och andra barn, som är lika blyga och rädda som jag. Vi tittar nyfiket på varann. Jag lägger märke till en liten flicka klädd i rött. Tycker hon är kolossalt söt. Snart kommer en lärarinna och kallar in oss i skolsalen. Stämningen är andäktig när vi första gången kommer in i det rum, som skulle bli vårt klassrum för år framåt. Lärarinnan hälsar på var och en av oss. Hon ler med hela ansiktet men vi är rädda ändå efter alla historier, som de äldre syskonen ljugit i oss. Bland annat skulle man få stryk om man hade dåliga tänder. Jag hade inte släppt alla fula mjölktänder då.

Resten av dagen går jag omkring och tänker på att det ska bli roligt att börja skolan. Förväntningarna är stora när jag går till skolan dagen därpå. Har en ryggsäck med bänkpapper och en del andra småsaker, som det sagts till om. Jag var inte ensam hemifrån. Två av mina syskon går i skolan sen tidigare. Gertrud i sjätte och Hans-Gösta i tredjeklass. Det är massor av barn på skolgården. Jag håller mig i nära Hans-Gösta. Så ringer skolklockan på väggen. Vi går in och i korridoren bli vi tillsagda att ställa upp oss på led. Den lilla flickan i rött står bakom mig . Jag gör allt för att hon ska lägga märke till mig. Så marscherar vi in. Jag får en bänk längst ner vid dörren och till min glädje blir flickan i rött placerad mitt emot mig i den andra bänkraden. Vi kom aldrig närmare varann än skolbarn gör när de står i kö och sitter ihop för att det ska tas skolkort. Ändå kom hon att betyda en del för min skoltid. Hon var nämligen mycket duktig och jag skulle vara minst lika duktig och helst slå henne t ex i provräkning. Ingen tvekan om att vi tävlade om vem som skulle vara bäst i klassen. Jag minns det där tävlandet med visst obehag. Jag drogs med och det har naturligtvis blivit så många gånger senare i livet. Roligast tycker jag dock det varit när jag tillsammans med andra kunnat göra något bra. Har föredragit samarbetet - lagjobbet. Så blev t ex i SSU, i politiken när jag jobbar på länsstyrelse och i kommun. Det är inte tävlandet, som är viktigast för framgång i livet, det är förmågan att kunna samarbeta.

Ljungaverks Folkskola låg i ett stort vinkelbyggt hus med skolsalar och lägenheter till lärarna. Det fanns trädgårdsland där vi fick lära oss odla grönt. Eftersom det inte fanns någon kyrka i Ljungaverk hölls gudstjänsterna i folkskolan om söndagarna. Det handlade för övrigt mycket om Gud och Jesus i skolan. Min folkskola var mycket kristet religiös. Ingen tänkte så mycket på det. Det skulle vara så. Jag har dock inte kunnat finna att det ledde till omfattande religiositet i vuxenlivet. Därvidlag var baptister och pingstvänner mer krävande. Jag gick för övrigt i söndagskola i baptistkapellet. Det låg nära vårt hem.

I skolan hade jag Karl Landerhjelm som lärare de flesta åren. Han dog tragiskt nog under min skoltid. Jag hade oerhörd respekt för honom. Han var en mångkulturellt intresserad människa. Litteratur, konst, musik, frimärken, visor till luta, fiske, resor och säkert mycket mer, som jag inte kommer på. Jag minns hans personliga framtoning. Det var den vanliga för män med status i samhället på den tiden. Ganska stor mage, som doldes av en väst. Bar alltid kostym med väst och jag har minne av att färgen var mörkt grön. I västen låg den obligatoriska rovan med guldkedja. Blicken var barsk och han kunde bli rejält förbannad om vi gjorde något jäkelskap. Hade haft spanskan efter första världskriget och var aldrig riktigt frisk. Han var beundransvärd för sitt engagemang trots sjukdomar. Han tålde inte att höra ordet tidsfördriv. Det fanns en tidning som hette så också. Tiden var för dyrbar för att fördrivas. Den skall utnyttjas till max med utvecklande sysselsättningar. Det finns hur mycket som helst att ägna intresse åt , menade han. Försökte uppmuntra oss att ta tag i livet, fånga dagarna.

Jag lärde mig mycket av Kalle L. Engagemanget. Att leva är kul. Gör något bra av livet.

Som Seneca säger:" Vi har inte för lite tid oss tillmätt men vi slösar för mycket med den. Livet är tillräckligt långt, och även för de största verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i sin helhet blir väl använd. Men om den får flyta hän i vällevnad och slarv, om den inte används för något förnuftigt ändamål, då märker man en gång, när den obevekliga timmen slår, att den tid, vars förrinnande man ej la märke till, nu är och förblir förfluten."

LEK OCH FEST

På Risa kunde ungarna leka obehindrat. Det fanns obegränsade ytor att röra sig på. Det kom ungar från både byn och Ljungaverk. Vi ordnade sommarfester vid tuben med bolagets midsommarfest och höstfesten i Johannisberg, som förebilder. Någon gång varje sommar kom tivoli och cirkus till Ljungaverk och Johannisberg. Då var det spännande. Höstfesterna på fotbollsplanen i Johannisberg var den årstidens höjdpunkt. Det fanns ett märkligt sug i den ljumma kolmörka höstkvällen. Det var mystik och äventyr och berusning. Ibland var det slagsmål men det var vanligare med kärlek och vänskap. Många fick ihop det och fick följa någon hem. Säkert fick dessa höstfester livslånga konsekvenser i många fall. Man följdes åt även resten av livet.

FOTBOLL

Men i Ljungaverk stod fotbollen över allt annat. Där gällde något liknade ett talesätt i gamla Rom , där man sa att leva är inte nödvändigt men att segla. I Ljungaverk var fotboll snudd på det viktigaste. Fotbollslaget som man led och gladdes med hette Ljunga IF. Fotbollen innebar lagarbete. Man kan tala om solidaritet. Arbetarnas sport. Och fotbollen användes i solidaritetsarbetet. I dagboken den 17 maj 1945 har jag antecknat att det var fotboll för Norge och i juni samma år var det finska laget Björneborg på besök

BIO

Ingen visste vad TV var men det var billigt att gå på bio. Jag gick ofta. Såg filmer som Rännstensungar, Fia Jansson från Söder, Ali Baba och de 40 rövarna, Folket i Simlångsdalen. Om den sistnämnda skrev jag: En av de bästa filmer jag sett. Filmen är gjord efter Fredrik Ströms roman med samma namn. Men de mest spännande filmerna var barnförbjudna. Att smita in på någon av dem var en av de främsta bravaderna. Då handlade det om Revansch i Burma och liknande krigsfilmer. Handlingen var ungefär densamma i alla. En amerikansk patrull har kommit långt in i på japanskockuperat område och är jäkligt illa ute. Strax innan de ska gå under till sista man gör någon av de hjältemodigaste den avgörande insatsen för att uppehålla fienden och i allra sista momangen hörs något från luften och snart fylls duken av luftarmadorna, som släpper ner fallskärmsjägare som bisvärmar till tonerna av Elgars Pomp and circumstance

HERMODS I BLICKEN

Studieintresse var stort. De tappraste läste på korrespondens. " Han har Hermods i blicken", sa man. Vi hörde om såna som tagit studenten som privatist.

På 40-talet kom samrealskolan till Ånge. För den som ville bli verkmästare eller ingenjörer fanns fackskolor. Många for till STI i Stockholm och tekniska skolan i Katrineholm. Min bror Tore gick på STI. Ivan for ända till Katrineholm.

Ivan hade till att börja med ingen lust att gå i skola. Han försökte smita från fortsättningsskolan när han var i dom åren. Då stack han till skogs och högg kastved - klenvirke, som höggs och las i res. Kastveden användes såvitt jag minns både till kolning och vid fabriken i Ljungaverk. Ivan brydde sig inte om att infinna sig när fortsättningsskolan början. Den var dock obligatorisk. Ivan, som var tjurigheten personifierad, vägrade att lämna kastvedhuggningen självmant. Det lär ha slutat med att fjärdingsman hämtade honom och det sägs att han var barfota, när han kördes till skolan

Hans-Gösta gick i Sundsvalls Fackskola. Innan han kom så långt hade han i mycket unga år genomlidit ett svårt diskbråck, som den skicklige ortopedkirurgen Nils Lindström vid Vanföre i Härnösand måste operera. Hans- Gösta var duktig skidåkare och sångare, var i topp vid Fluganfinal med Siv Malmqvist. Men han blev inte schlagersångare. Senare kämpade han framgångsrikt vidare. Fullföljde sin ingenjörsexamen och blev mycket framgångsrik företagare. Men sången och musiken har följt honom genom livet. Gitarren har inte hängts undan. Han är proffsig i sitt gitarrspel och sjunger med känsla för takt och melodi.

Carl-Gustav tog realexamen i Ånge och kom sedan in på konstfackskolan, där han utbildade sig till teckningslärare. Nu är han tragiskt nog borta. Dog i ALS på Nobeldagen 1994. Fick inte så många år efter pensioneringen att utöva sitt konstnärskap. Han höll en stram stil i sin konst. Det är snöklädda granar i en välgallrad skog. Stramt och enkelt. En grågrön färgton. Det är en norrlänning med känsla för det karga som målat Jag gillar hans tavlor. Det strama, enkla, karga inger ro.

C G kom med både konsten och sången och gitarren till vårt hem. Det var ju så enkelt: I dala, i dalaskog, i dala i skog, G-D7,G-D7,G-D7. Mamma brukade tala om att vår Morfar Anders också var en god sångare. C G blev den av oss , som skolade sig i sång. Sjöng i kör och på bröllop och begravningar. Som vid Pappas begravning, då han sjöng Panis Angelicus av Cesar Franck och Guds lov i naturen av Beethoven. Vi andra och särskilt jag blev kvar någonstans i dalaskogen med den lite enklare sången och de enklare ackorden.

Jan-Olof försökte sig på tekniska läroverket i Härnösand men fullföljde sina ingenjörsstudier vid STI i Stockholm - samma skola som Tore gått på. Han hade kanske svårt att finna sig tillrätta i Härnösand. Jag vet hur det var vid den tiden. Var själv i Sundsvall. Minns lärare, som i alla år utbildat ungar från mer välartikulerade hemmiljöer. De var på något självklart sätt predestinerade till kvalificerade och välavlönade jobb Man såg helt enkelt med viss misstro på arbetarungar, som försökte klättra i samhället. "Ljungaverksengelskan" accepterades inte s a s.

Folkhumorn var obarmhärtig mot dessa som kämpade tappert för att trots knagglig grundutbildning klara ingenjörsutbildning. De kallades 25-öresingenjörer. För en tid sedan hörde jag i radion att industrin vill ha tillbaka 25-öresingenjörerna.

VÄRLDSKRIG

Andra världskriget satte på många sätt prägel på min barndom. Ljungaverk var krigsindustri. Därför var militär förlagda dit under hela kriget. Baptistkyrkan blev militärförläggning. Nere vid Ljungaforsens utlopp, som kallades Karelska Näset, var luftvärn uppställt.

Vattentuben från Johannisberg till kraftverket i Ljungaverk bevakades av patrullerande vakter med stora schäfrar. Vi var tvungen att ha passersedlar för att komma in i kohagen, som låg nära tuben. Hundarna var vi livrädda för. Min syster Gertrud blev biten. Sen dess undviker jag att gå nära stora hundar.

På Riset, nära vårt hem, grävde militär ned sig i ett skyddsvärn när tyskarna angripit Norge. Det är alltså dagarna efter 9 april 1940. Jag var på mitt sjätte levnadsår. I dessa dagar läser man om tyska planer att anfalla Sverige 1943. Anfallet skulle riktas mot Östersund och Sundsvall. De skulle ha kommit där våra landsstormare hade grävt ned sig. Vår räddning var att det gick så dåligt på östfronten att planerna fick skrinläggas. Det är kanske så att vi slapp kriget tack vare ryssarna.

Jag började skriva dagbok i februari 1945. I den hittar jag namn som Risto Jokisipilä. Det minner om de finska krigsbarnen. Sörhångsta f d skola var förläggning. Dit fick man inte gå, men man hörde talas om mycket som vittnade om den tragiska bakgrunden till deras vistelse i Sverige. Risto var krigsbarn hos Landerhjelms, lärarfamiljen, som Carl- Gustav gifte in sig i.

Tore blev furir på A4. Jäsiken va stilig han var när han satt till häst i uniform med blankpolerade stövlar och elegant skärmmössa. Det var dramatiskt när han varit hem och skulle åka tillbaka till värmlandsskogarna. Då följde vi med till station och tog ett känslosamt farväl för vi var ju rädda att det skulle bli krig.

Flyglarmet gick ibland. Det var inte bara övning. Plan från främmande land flög över Ljungaverk ett antal gånger under kriget. När den ångestmättade signalen ljöd blev vi riktigt rädda. Vi såg luftvärnets varningsgranater krevera intill planen.

Men Sveriges långa fred kunde bevaras trots att världskriget var så skrämmande nära.

I min dagbok från 1945 står lakoniskt:" Måndagen den 7 april - dagen då det blev fred i Europa efter sex års krig. Kapitulationen erbjöds kl 02.41 fransk tid. Jag hjälpte till hemma på eftermiddagen."

Var det då inga glädjeyttringar efter detta historiska meddelande? Min minnesbild är denna: Det var eftermiddag. Antar alltså att med 02.41 menas 14.41. Pappa och jag, som dragit iväg och nästan blivit 11 år, vårstädar. Solen värmer och det börjar bli spirande grönt runt vårt hus. Vi krattar löv och bränner. Jag håller just på med att kratta ihop de sista skrumpna höstlöven utanför kammarfönstret, som står öppet för att vi ska kunna höra radion därinne. Pappa väntade nog att något skulle hända. Plötsligt hör jag hallåmannen meddela: Nu kommer en extra nyhetsutsändning från TT. Jag ropar på Pappa. Han tittar på klockan. lägger ner grepen och kommer halvspringande. Representanter för den tyska krigsmakten kapitulerade i dag utan villkor till general Montgomery! – Pappa lutar sig tankfull mot fönsterbrädan och går efter en stund tillbaka till sin grep. Han låter löven falla av och går mot redskapsboden . Han säger: Nu gör vi kväll Tord Inge.

Livet tog ny fart denna vår. Jag gick i skolan. Ibland skrev jag i dagboken. Tisdagen den 8 maj har jag noterat: "Kerstin kom hem. Jag sålde FIB. Fyra blev skyldig 30 öre, det var Tolin, Ljusberg, G Nordin och Anna Karlsson. Ros blev skyldig 10 öre. Förtjänsten var 2.79."

DAGBOKEN

Jag har haft pippi på att skriva dagbok nästan sen jag lärde mig skriva ner ord. Jag vet på klockslaget när hur en skoldag såg ut t ex den 6 februari 1945, när jag var 10 år:"Kl 7, steg opp ur sängen och klädde på mig. Kl 8, åt frukost och for på posten. Kl 9, började lektioner med historia. Kl 10, hade rast. På rasten klättrade jag i träden. Kl 11, hade rast, klättrade i träden. Kl 12,hade middagsrast, fick sill och potatis. Kl 13, började lektion med Natur. Blev varnad att inte klättra i träden. Kl 14 rast. Kl 15, slutade skolan, for ut och sålde fib.Höll på i 2 timmar, förtjänade 1 kr. 1 skyldig. Kl 18, slutade sälja fib för dagen, kom hem och läste läxa och åt middag. Kl 19, läste böcker och läxa. Kl 20, tvättade mig och lade mig."

Jag hade en fin barndom i ombonad om än vinterkarg miljö stor del av året. Mina dagar följde de rutiner skola, hem och kamratliv och egna behov krävde. Jag hade med mig hemifrån att man skulle uppträda så att dom inte behövde skämmas för en. När pojkgängen på Ljungaverk drog iväg för att stjäla rovor och äpplen kändes det svårt i bland. Skulle man vara med eller gå hem? Den som drog sig undan var feg. Jag klarade nog inte avvägningen mellan hänsyn till kamraterna och kraven hemifrån perfekt alla gånger. Har varit feg av naturen och det har jag haft viss glädje av i livet. Jag kunde inte med att göra Mamma ledsen. Det var värre än risken att få stryk av Pappa. Det senare hände aldrig. Någon örfil gjorde jag mig väl förtjänt av någon gång. Om man visade otacksamhet för något som köpts åt en kunde Pappa bli ursinnig. I det gamla rallarmaneret (?) ingick att göra liksom en liten krigsdans och slå ihop klackarna när ilskan rann på. Såna gånger brukade Pappa gå ut på myren bakom lagårn efteråt och vara borta tills adrenalinet lagt sig.

Är det bra att vara feg. Det beror på vad man menar. Min körskollärare sa till mig: Kör passivt. Gå undan om det är säkrast så. Det gäller även i vissa andra situationer än när man kör bil.

Någon gång bröts dagarnas jämna gång med uppstigning 7 och nattning kl 8 på kvällen. Jag hade halsfluss i många omgångar. Halsmandlarna proppade igen halsen och jag var ibland så sjuk att jag trodde jag skulle dö. Det blev bättre sedan mandlarna tagits bort. Det var smärtsamt men sedan dess har jag klarat mig från sjukdomsperioder av det slag som jag hade som barn. Har haft förmånen av god hälsa i mina 60 år. Antalet dagar jag varit sjukskriven kan räknas på ena handen fingrar. Från jobben har jag aldrig varit sjukledig. Hade en virussjukdom 1966 när jag gick skattekursen i Stockholm och ytterligare en för en jul häromåret men det var under tid som jag ändå skulle vara ledig.

En dag som pojk i 10-11 års-åldern gick det åt helsike riktigt på blankisen på väg från posten till Landerhjelm, skollärarn, med Dagens Nyheter. Dagboken berättar: "Det var regnigt och halkigt. Jag klädde på mig och cyklade mot posten. När jag hunnit en bit slirar jag på isen och föll omkull. Men jag slog mig inte så mycket då. En bit bortanför ramlade jag åter omkull. Denna gång lite hårdare. Men det var på hemvägen stora skrällen kommer. Kommer bara ihåg att jag körde förbi en liten flicka. När jag vaknade låg jag i en arbetarbarack. Man hade burit mig dit innan de fraktade mig till lasarettet. Ont i huvudet hade jag alldeles fruktansvärt. På vägen ner till lasarettet kräktes jag och det var nog bra.På lasarettet sydde de ihop såret i huvudet. Sedan röntgade de mig, då fick jag ligga i olika ställningar.Därefter tog de mig till badet och sedan åkte jag ner i en sal. Fyra dagar därefter, på en lördag kom Mamma och hälsade på mig. Hon hade mycke med sig. Hon lovade att komma och hämta mig när jag blev frisk."

Och både Mamma och Pappa kom. Märta och Oskar. Gud vad jag kände för dom. De var de bästa vännerna och de var förebilderna som gav kämpalusten. Det gällde och vara duktig, inte i första hand för att man skulle bli nåt stort utan för att - om vi gjort vårt bästa kunde vi vara glada tillsammans därhemma.

SOMMAR

Sommar betyder arbete på ett småbruk. Vi hjälpte naturligtvis till. Ingen jobbade heltid i det arbetet. Förutsättningen var att vi hjälptes åt på vår fritid - kvällar, helger och lov. Visst kunde det hända att någon hetsade en av de andra - att alla inte alltid var lika upplagda - men jag minns ändå sommarkvällarna där ute på åkrarna med glädje. Vi avslutade med kvällsdopp vid Sågtjärn om det var hyfsat väder.

På Midsommar var det fest - då som nu. Bolaget bjöd på midsommarfest på idrottsplatsen, som låg där Folkets Hus nu är byggt. Då såg man byggmästar Rydström gå omkring där myndigt och se till att allt var ordnat. Bolaget bjöd alla på svagdricka. Läskedrycker var snudd på lyxvara när jag var liten. Det var inte att tänka på att köpa så mycket av den varan, även om det tillverkades på bryggeriet i Johannisberg. Under krigstiden var sockret dessutom ransonerat, vilket naturligtvis utgjorde en avgörande begränsningsfaktor. Än idag associerar jag till midsommar när jag känner smaken av svagdricka.

Jag var aldrig på någon sommarkoloni. De yngsta bröderna i den stora familjen fick i stället vara vissa sommarveckor hos sina äldre systrar. Det innebar att vi kunde vara hos Ingrid i Sillre, hos Mait i Nordanede eller hos Ingegerd på Hundberget eller i Midskogsforsen.

Ingrid gifte sig med Erik. De kämpade tillsammans under ett långt liv i affär - Konsum och eget - och drev en period tvättinrättningen i Ljungaverk Maits Bengt blev först duktig snickare och kämpade sig sedan fram till en ingenjörsexamen. Var som ingenjör anställd till pensioneringen vid Ljungans Regleringsförening, som såg till att kraftverksmagasinen anlades och vidmakthölls. Verner och Ingegerd flyttade hela sitt yrkesverksamma liv mellan kraftverksbyggen. Det började vid Grönsta - de bodde i en anläggarby på Hundberget - sen bar det i väg till Midskogsforsen.Jag vet inte om de också var på fler platser. Sista anhalten var Forsmo. Där bodde de längsta tiden.Hos dessa mina systrar och svågrar var jag i olika omgångar under somrarna.

Min barn- och ungdom sammanfaller med kraftverksbyggnadsepoken och jag kom i nära kontakt med den,främst genom vistelserna hos Verner och Ingegerd. Lite senare var jag dessutom med en sommar och satte ut dämningsgränserna i skogsrågångar runt Haverns stränder. Havern ligger i Haverö socken. Jag var pinnpojke d v s jag höll mätpinnen.Det var en grannlaga uppgift. Utsättaren skrek och skällde som bara fan om man råkade luta pinnen en aning.

Tänka sig - det tillhör ett av de barndomsminnen som präglats djupast i mitt medvetande, att jag blev så förtvivlad första gången Mamma lämnade mig hos Ingrid i Sillre. Jag kunde inte förstå att hon tog sparken och for hem utan mig. Jag sprang efter henne som jag minns någon kilometer.

Sen blev det en vana och vistelserna hos systrarna innebar upplevelser som jag minns med glädje. Dom måste ha varit väldigt snälla mot mig.Jag minns inte att någon gick bröstgänges eller. bryskt fram emot mig Och som jag varit inne på tidigare hade jag nog redan då utvecklat min benägenhet - av självbevarelsedrift - att undvika beteenden, som innebar att jag provocerade omgivningen.

Jag har gjort dagboksanteckningar från den tiden också. De handlar mycket om fiske,bad och läsning. Det regnade mycket i det norrländska inlandet. Då satt jag inne och läste. Kommer ihåg att jag läste äventyrsromaner av Övre Richter Frich. Tidigt kom jag att fascineras av lite mer avancerad litteratur. Michail Sjolochovs Stilla flyter Don i fem delar har jag tydlig minnesbild av. . Jag tror inte att det bara var för att romanen var så omfattande.Det är en dramatisk och känsloladdad krönika. Jag led och gladdes med Sjolochovs kosacker. Det var Mait som hade Sjolochovs böcker i sin bokhylla.

Men det är förstås från Riset jag har de flesta sommarminnena.Det gamla ordspråket gällde:Borta bra men hemma bäst.Min bror Hans-Gösta kände ännu mer än jag för det. En gång när han och jag skulle fara till Mait och Bengt i Nordanede hände följande: Vi åkte tåg till Torpshammar. Därifrån gick buss till Nordanede. Vi skulle alltså stiga av tåget och byta till buss. Hans-Gösta ångrade hela projektet när vi kom till Torpshammar. Längtan hem blev för stor; till Riset, Mamma och Pappa och bond-Kalles hingst, som han älskade att köra. Han gick över till andra perrongen och tog tåget hem. Jag fick åka ensam med bussen till Nordanede.

Vårt hem låg ganska långt från landsvägen.En kärrväg med djupa hjulspår var vår förbindelseled fram till landsvägen. När vi skulle ner till Ljungaverks samhälle kunde vi gå och cykla på en stig och bitvis kärrväg längs vattentuben. På vintern kunde det vara kärvt att ta sig fram men på sommaren var det inga problem. Sommartid hade vi tillgång till allt som kunde göra tillvaron skön. Trädgård med björkberså. Smultronsställen och blomsterängar.Granån, som vi badade och fiskade i. Jag minns den underbart friska doften när vårfloden störtade fram. När vintern definitivt släppt sitt grepp.

Sommaren 1945 fyllde Mamma 50.Det kan jag berätta om. Men först lite om mig själv.

12 juni var det examen i skolan. Jag blev premierad. Har inte noterat vad jag fick. Dagen efter examen följde jag med flytten till fäboden i Långmarken. Såvitt jag minns var inte våra djur med till fäboden. Jag följde nog med för att det var spännande. Annars hjälpte jag till hemma varje dag. Vissa dagar sålde jag FIB. Den 17 juni fyllde jag 11 år. Fick två kronor. En utan Gutten och en utav Lulle, står det i dagboken. Det var min bror Carl-Gustav, som kallades Gutten och Bodil hans fru hette aldrig annat än Lulle på den tiden.

Den 30 juni - en lördag - cyklar jag till moster Inga i Rogstamon i Fränsta för att hämta grädde till Mammas födelsedagstårta. Det var en strålande sommardag. Det är nog ett par mil att cykla fram och tillbaka. Jag hinner se mycket och minns så väl. Det var första fredssommaren. Biltrafiken var inte omfattande. Det var dessutom lördag. Inte mycket störde där jag trampade mig fram. Försommaren är på väg att övergå i högsommar. Sommarens fåglar konserterar. Jag kunde då även höra syrsor. Dikesrenarna prunkar av blommor. Färgerna och dofterna och fågelsången ger outplånliga intryck. Jag är i paradiset. Och jag är glad som aldrig förr, det ska ju bli födelsedagsfest för Mamma.

Jag kommer fram till Mon. Knackar på och blir ombedd att komma in. Där inne sitter Moster Ingas man Johan i en gungstol och det första jag hör är hans uppmaning:" Stäng dörrn pojk det drar.” Till saken hör att det var nog 30 grader varmt ute. Johan var ålderssenil. Jag fick min grädde och cyklade hem. Har inget minne av att jag stannade länge även om jag säkert blev vänligt mottagen trots den bryska uppmaningen, när jag trädde in i stugan.

På söndan - den 1 juli har jag skrivit mer än vanligt i dagboken: Mamma fyllde 50 år. Det var kalas hemma. På morgonen klockan fem uppvaktade vi barn henne och gav henne ett guldhalsband, en minnespärm och några andra småsaker.

1948 LASARETT OCH STORPOLITIK

Mellan den 22 februari och 6 mars 1948 ligger jag på Sundsvalls lasarett för att få bot för en lymfkörtelinflammation. Att bli sjuk och hamna på lasarettet är inget positivt. Det vore abnormt att påstå något sådant. Det hindrar inte att det blev en minnesrik upplevelse. Det var svårt att skiljas från kamraterna på avd 5 sal 6 när jag blev frisk. Vi barn i Ljungaverk kunde vanligtvis inte räkna med att få åka längre än till Sundsvall och det var alltid spännande. Jag hade en klasskamrat, som när hon skulle skriva om sitt roligaste sommarminne berättade engagerat om hur hon hade brutit armen, fick åka till lasarettet i Sundsvall och dessutom åka rulltrappa på EPA. Det var det roligaste hon upplevt den sommaren.

Politiken kom tidigt in i mitt liv. Andra världskriget och dess följder medförde att de internationella händelserna till att börja med engagerade mer än de nationella. Just när jag låg på lasarettet i februari- mars har jag tydligen haft tid att tänka. Fjortonåringen har vidlyftiga funderingar. De är intressanta som vittnesbörd om hur man tänkte på den tiden. I sal 6 låg förutom jag ytterligare 10. Det var vuxna män med undantag av en pojk, som vara bara 8 år. Det var bl a ett par som jobbade vid SJ, en chaufför och flera skogsarbetare. Jag kan tänka mig att vi pratade mycket om händelserna i världen. Det jag skrivit i dagboken har förmodligen inspirerats av diskussioner i sjuksalen.

Året är 1948.Den 25 februari kom det uppskakande budet om det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Det var således samtidigt, som jag låg på lasarettet. Kommunisternas framfart förskräckte, liksom 1939 då Sovjet anföll Finland. Samma år beslutar amerikanska kongressen om ett program för ekonomisk återhämtning i Europa den s.k. Marshallplanen. Det skulle ske genom samarbete mellan de europeiska staterna och ekonomiskt stöd från Förenta Staterna.

Mina funderingar kan tyckas lite barnsligt töntiga men jag var som sagt bara fjorton år: Kommunisterna söker genom olika metoder få så många länder som möjligt på sin sida .Meningen är naturligtvis att få större makt och inflytande. USA å sin sida vill försvara sina intressen i Europa och tillse att kommunisterna inte får för stor makt. Därför vill de också få så många europeiska stater som möjligt på sin sida och understödja och samla dessa. Bägge dessa länders handlingssätt är begripligt men jag anser att USA:s metoder är bättre och humanare. Kommunisterna tar ingen hänsyn alls när de gör en stat kommunistisk. Om förhållandena i ett land är dåligt blir det ännu sämre när kommunisterna kommer. USA däremot gör ju så mycket som möjligt för att förbättra förhållandena både politiskt och socialt.

Jag fortsätter i dagboken att spekulera i att kommunisterna ändå skulle kunna vara att föredra i länder där nöden och förtrycket är som störst. Utifrån vad som hänt i Europa där USA kommer med pengar för att hjälpa och kommunisterna tar över makten genom statskupper har jag dock tydligen skippat sådana tankar och noterar:

Om kommunisterna fortsätter som hittills med mer eller mindre skumma metoder för att få ett flertal av Europas mindre stater under sitt välde måste det bli krig.

Jag noterar att det är inbördeskrig i Kina. Säger att kommunismen i dess rätt form vore lämplig för att hjälpa Kina upp ur sin nöd men tycker inte att kommunisterna ska få ta över Kina för med ett kommunistiskt Kina ökar kommunisternas makt fruktansvärt och vilka önskar en kommunistisk värld. Åtminstone om man tänker bruka makten som man gör i Ryssland kan det inte vara många.

Finland har vi också pratat om i sjuksalen. Det förstår man vid en koll i historian om vad som hände vårt östra grannland detta år. Den 27 februari 1948 fick president Paasikivi ett brev från Stalin med förslag om att Finland skulle sluta en försvarspakt med rådsrepubliken Sovjetunionen. Jag säger i dagboken att jag inte vet vad en sådan pakt skulle innebära för Finland men är rädd för krig om Finland säger nej och står ensam. Men om man bildade union mellan de nordiska länderna och denna union sedan ställde sig neutral skulle det vara till stor gagn för fredssäkerheten. Om man sedan kunde utan några som helst våldsmetoder få med flera europeiska nationer vore det naturligtvis mycket bra. Nyttan med denna (neutrala) union är att det skulle gå bättre att medla mellan kommunister och socialdemokrater. Dessutom skulle Ryssarna känna sig säkrare om majoriteten av Europas stater vore neutrala. Då säger man. De flesta av Europas nationer kan ej klara sig själva och USA skulle inte bistå med några medel om man gick ur västblocket.

Jag slutar mina spekulationer utifrån 1948 års dramatiska händelser med att dra slutsatsen: Hjälper USA Europas nationer endast för att dessa sedan skall sluta sig till dem så är deras hjälp ett politiskt schackdrag, något som i allra högsta grad osäkrar freden.

Det är den s.k. tredje ståndpunkten jag är inne på. Man skulle varken vara borgare- kapitalist och USA-frälst eller Kommunist och ryssälskare utan socialdemokrat och neutral.

SAMREALSKOLAN

Jag började i Ånge samrealskola på hösten 1947. Klassen hette 1 B. Det var 17 flickor och 15 pojkar i klass. Flickan i rött var bland de 17. Nu konkurrerade vi inte längre. Jag vet inte vad det blev av henne. Men bästa barndomskamrat Tord Eje Westin gick i samma klass. Jag har bara träffat enstaka senare i livet. Jag tog heller aldrig realexamen utan gick över till latingymnasiet efter tre år i realskolan.

Tisdagen den 27 april 1948 var en dag som alla andra, har jag skrivit i dagboken. Upp klocka halv sju och i väg till station i Johannisberg. 20 minuters tågresa till Ånge, där skolan låg. Jag tycker skolan är som ett ekorrhjul. Lektion och rast, lektion och rast. Fotboll mot 1 A är välkommet avbrott i klassrumssittandet. Vi kan spela tills det inte finns tillstymmelse till ork kvar. Men glädjen blir inte långvarig denna tisdag. Jag är trots allt för dåligt tränad och får kramp. Det är bara att lämna plan. Sånt minns man länge.

På eftermiddagen är det tåg tillbaka och där hemma väntar städnings- och trädgårdsarbete. Det är mycket som ska görs på småbruket så här års. Efter ha fått lite krubb ger jag mig i väg tillsammans med Hans-Gösta, Jan- Olof och Mait. Vi arbetar till halv nio på kvällen. Klockan har blivit 10 när jag sätter mig med dagboken. Egentligen skulle jag läsa läxa. Men jag har ju hela morgonen, tågresan och middagsrasten att läsa på. Och förresten var det inte så diger läxa.

Torsdag den vecka tycker jag är lyckad för mig. Jag får långfrågor i både biologi och kristendom och klarar dem bra. På vägen från tåget går jag in i Robert Olssons skoaffär och lånar hem ett par skor. Jag har ännu inte bestämt om jag skall ha dom. Efter hemkomsten hämtar jag kläder på tvättinrättningen och läxläsningen är också skött så jag tror att de blir nöjda uppe på skolan i morgon.

Tvättningen av kläder skedde i min barndom vid Granån länge. På vinter högg man upp en vak i isen. Gissa om det var slitsamt och ljusår från dagens bekväma hantering. Vid den tid jag nu talar om hade vi börjat använda tvättinrättningen på Ljungaverk, som min syster Ingrid och hennes Erik drev. Jag är dock osäker på när de tog över den.

KYLA

I mina gammpapper hittar jag en autentisk skildring av hur det kändes att stiga upp och cykla tre kilometer till tåget, när det var 30 grader kallt:

Den sista drömbilden försvann som i dimma. Den unkna sängkammarluften skärs av en uppstigningsbefallning. Det är morgon, han ska opp, klä på sig och ta sig till skolan - allt i en väldig fart. Önskar inget högre än att få ligga och dra sig - åtminstone till kvart över sju. Drar täcket över huvudet. Varmt och härligt i sängen. Snart är han åter borta från medvetande om den kalla verkligheten.

Den uppenbaras snart av modern: Ja tänker du hinna nu får du allt stiga upp för klockan är tie i sju. Med påtvingad beslutsamhet kastar han av sig täcket och vältrar benen över sängkanten och sliter åt sig strumpor, byxor och skjorta. Snart är han på språng mot köket med tröjan i ena handen och pjäxorna i den andra. Har du gjort mackorna frågar han modern. Ja, men hur har du tänkt dej att hinna nu, säger hon. Så sa hon varje morgon fast han hade inte kommit för sent till tåget en enda gång, trots att han alltid var lika sen.

Du kan inte tvätta dig nu för det är nästan 30 grader kallt, säger hon. Inte så kallt som i går då, svarar han. Det känns som en lättnad att slippa tvätta sig, en besvärlighet mindre. Med kepsen djupt neddragen över öronen och portföljen i ena näven kastar han sig ut i kölden. Den sköljer över honom som en skopa kallvatten redan i farstun. Han störtar mot boden. Svårt att lirka ut cykeln. Boden är full med cyklar, sparkar och klädkorgar. Kylan gör att cykeln är oerhört tungtrampad. Och det känns som om någon sticker nålar i ansiktet. Han måste cykla fort men efter en kilometer känner han att ena kinden håller på att förfrysas så han saktar farten. Fortsätter att trampa på medan han gnider kinden. Det smäller som gevärsskott i träden.

Han kommer fram till anhalten denna morgon också. Men där finns ingen värme. Det är lika kallt inne i den lilla kuren, som ute. Han går in ändå. En flicka går fram och tillbaka i kuren. Försöker hålla stånd mot kylan. Hon ska också till skolan. De är nästa de enda som åker från anhalten på morgonen. Ibland åker arbetare med. Man har börjat bygga kraftverk vid Ljungans övriga forsar. Dom brukar jämra sig och undra om det skulle bli några arbetare kvar, nu när alla ongar ska gå i skola.

Några börjar i samrealskolan men slutar efter ett eller två år. Det kan hända att läslusten minskar och vantrivseln ökar men många har inte pengar till vad det kostar - resor, mat, böcker mm. Måste försöka tjäna några kronor i stället - söka sig något arbete.

KONFIRMATION

1948 konfirmerades jag. Minns inte att det var något djupare engagemang. En rent konventionell historia. Kan inte påstå att vi ägnade religionen någon större uppmärksamhet därhemma. Mamma sympatiserade lite med baptisterna och det hände inte så sällan att jag följde med henne till baptistkyrkan och senare även svenska kyrkan. Det dröjde dock till 50-talet innan Torps församling byggde kyrka i Ljungaverk. Dessförinnan brukade det vara gudstjänst i folkskolan.

Mitt förhållande till religionen har växlat under åren från visst deltagande till total passivitet. Jag har ingen känsla för dogmerna men uppskattar berättelserna i bibeln och sångerna. Ett oskattbart kulturarv. Jag menar naturligtvis också att det finns kloka tankar i bibeln. Samtidigt finns sådant som man måste läsa med insikten att det är värderingarna i ett samhälle för tusentals år sedan som speglas.

Ny kostym spelade säkert stor roll när jag gick och läste för att klara frågorna från prästen. Den 7 maj köps min kostym. Det skrev jag förstås om: Mamma och jag har varit och väljt ut en konfirmationskostym åt mig idag. Vi bestämde oss för en mörkblå, som betingade ett pris av 125 :-. Fick den dock, tack vare mammas prutteknik för 120:-

Ättlingar

Oskar Konstantin Eriksson

Oskar Konstantin Eriksson. Skogsarbetare. Född 1887-05-21 Orsa (W)¹⁾. Död 1969-04-18 Torp (Y)²⁾.

Familj med Märta Andrietta Söderberg (Född 1895-07-01 Vesterhångsta, Torp (Y)³⁾. Död 1970-10-14 Vesterhångsta, Torp (Y)²⁾.) Vigsel 1913-05-11¹⁾.

	Barn:

	1 Ingrid Margareta Oskarsson. Född 1913-02-16 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾. Död 1989-02-26 Erikslund, Borgsjö (Y)²⁾.
	2 Anders Erik Ivan Oskarsson. Född 1915-05-20 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾.
	3 Ingegerd Eleonora Oskarsson. Född 1917-10-22 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾.
	4 Maj Elin Oskarsson. Född 1919-09-26 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾. Död 1994-05-19 Ljungaverk, Torp (Y)²⁾.
	5 Tore Konstantin Oskarsson. Född 1921-07-25 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾. Död 1996-05-23 Järfälla (A)²⁾.
	6 Kerstin Maria Oskarsson. Född 1923-06-07 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾. Död 1992-12-04 Brunflo (Z)²⁾.
	7 Karl Gustaf Oskarsson. Född 1925-07-23 Torp (Y)⁴⁾. Död 1994-12-10 Värnamo²⁾.
	8 Tord Oskarsson. Född 1934 Torp (Y).

Generation 1

1 Ingrid Margareta Oskarsson. Född 1913-02-16 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾. Död 1989-02-26 Erikslund, Borgsjö (Y)²⁾.

Familj med Erik Oskar Lillman (Född 1910-09-29 Torp (Y)²⁾. Död 1988-12-05 Erikslund, Borgsjö (Y)²⁾.) Vigsel 1936-08-09 Torp (Y)²⁾.

	Barn:

	1.1 Brita Lena Lillman. Född 1946-03-15 Sillre, Borgsjö (Y)⁵⁾.
	1.2 Kerstin Margareta Lillman. Född 1952-05-18 Torp (Y)⁵⁾.

2 Anders Erik Ivan Oskarsson. Född 1915-05-20 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾.

3 Ingegerd Eleonora Oskarsson. Född 1917-10-22 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾.

Familj med Lars Verner Sundell (Född 1909-04-30 Bergsjö (X)⁵⁾.) Vigsel⁵⁾.

	Barn:

	3.1 Lars Sture Sundell. Född 1947-11-21 Porjus, Lappland⁵⁾.
	3.2 Hans Börje Sundell. Född 1952-08-06 Porjus, Lappland⁵⁾.

4 Maj Elin Oskarsson. Född 1919-09-26 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾. Död 1994-05-19 Ljungaverk, Torp (Y)²⁾.

Familj med Bengt Alfred Holmvall (Född 1921-11-03 Torp (Y)²⁾. Död 1995-07-26 Ljungaverk, Torp (Y)²⁾.) Vigsel 1943-06-13²⁾.

	Barn:

	4.1 Bodil Marita Christin Holmvall. Född 1946-07-10 Torp (Y)⁵⁾.
	4.2 Nils Tomas Holmvall. Född 1951-12-28 Torp (Y)⁵⁾.

5 Tore Konstantin Oskarsson. Född 1921-07-25 Vesterhångsta, Torp (Y)¹⁾. Vigsel 1950-06-23²⁾. Död 1996-05-23 Järfälla (A)²⁾.

Familj med Elin Julia Maria (Född 1920-02-16 Skellefteå, Västerbotten⁵⁾.) Vigsel⁵⁾.

	Barn:

	5.1 Eva Maria Oskarsson. Född 1952-04-24 Enskede, Stockholm (AB)⁵⁾.
	5.2 Märta Lisbeth Oskarsson. Född 1956-06-16 Spånga, Stockholm (A)⁵⁾.
	5.3 Ingrid Kristina Oskarsson. Född 1965-04-23 Spånga, Stockholm (A)⁵⁾.