seastone2

mormormorfarclip_image00125clip_image00126                      

 

Min genealogi Om mig och mina rötter                    

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ljunga växer fram

 

 

Texten har varit publicerad av KTC (KemiTekniskt Centrum) och är skriven av Martin Lundgren

 

 

 

Historien om hur tusentals man, komna från skogskojor, rallarbaracker och drängstugor, förvandlade det stenbundna skogsområdet vid Hångstaforsarnas nedre del till ett rykande industriområde, det är historien om hårda mäns mödosamma slit från morgon till sena kvällen för att vi som har vår krafts dagar så här ett nittiotal år efteråt ska kunna glädja oss åt mindre mödosam kamp för tillvaron.

 

I och med att Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag beslutade sig för att bygga ett vattenkraftverk i Ljungan och i anslutning till detta bygga en kemisk fabrik för framställning av konstgödsel, igångsattes ett gigantiskt byggnadsprojekt. Här räckte det ej med att bygga en kraftstation och fabriksbyggnader, utan man skulle samtidigt bygga upp ett helt samhälle till dem som senare skulle arbeta på fabriken.

 

Där idag Ljungaverks samhälle och fabriksanläggningar ligger, fanns det troligtvis endast ett Båtsmanstorp. Bebyggelsen efter Ljungan i detta område var jordbruksbebyggelse som företrädesvis låg på norra sidan av Ljungan, med namn som:

Gullgård,  Österhångsta, Västerhångsta, Johannisberg/Hussborg.

 

Platsen där fabriken och samhället byggdes hade namnet Ljungafors, det namn som även samhället kom att få från början.

Ortsnamnet Ljungaverk kommer troligtvis av att fabriksanläggningen ”Verket”, som byggdes upp vid Ljungans strand, av bolaget kom att kallas Ljunga Werk, eller som man ibland ser Ljunga Verken.

 

Bakgrund till etableringen i Ljungverk

Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag grundat 1871 med fabriker i Gäddviken (Stockholm) och i Månsbo i Dalarna, byggt 1893. Bolaget hade i början av 1900 talet utvecklat en ny metod för framställning av kalkkväve i Månsbo. 1906 beslutade man sig för att bygga en ny fabrik för tillverkning av kalkkväve i större skala. Befintlig kraftstation i Månsbo var dock för liten för att kunna leverera den elkraft som anläggningen behövde. 1906 inlämnades en ansökan om utförande av en dammbyggnad tvärs över Dalälven för att få tillgång till den elenergi som behövdes. Eftersom en del jordägare motsatte sig en överbyggnad av Dalälven ansåg man att det skulle ta allt för lång tid att lösa de tvister som skulle uppstå och då blev man tvungen att söka efter andra lämpliga vattenfall. Bolaget beslutade sig då för att undersöka om det fanns lämpliga vattenfall i Norrland där en kraftstation med tillhörande fabriksanläggningar kunde byggas. Oskar Carlson (bolagets grundare) hade en son som vid den tiden var tingsnotarie vid Medelpads västra domsaga. Sonen fick i uppdrag av fadern att se om det fanns någon lämpligt vattenfall i Ljungan som kunde utnyttjas för att bygga en kraftstation där tillräcklig energi kunde erhållas för tillverkning av kalkkväve.  Sonen Ivar Carlson rapporterade 1907 till fadern att han funnit en lämplig fors i Ljungan ca.7 mil väster om Sundsvall med namnet Hångstaforsarna. Forsarna hade en fallhöjd av 40 meter på en sträcka av 3,5 kilometer. Den 3 november 1907 gjorde Oskar Carlson och några andra en preliminär besiktning av forsarna. Då dessa visade sig lämpliga fick sonen i uppdrag att omgående påbörja inköpen av samtliga vattenrätter till Hångstaforsarna och i med detta lades grunden till fabriken och samhället Ljungaverks tillkomst.

 

Fabrikens uppbyggnad

1907 påbörjades inköpen av fallrättigheterna i Hångstaforsarna, Efter att samtliga vattenrätter inköpts erhöll bolaget den 27 april 1910 tillstånd att bygga kraftstation och fabriksanläggningar.

Byggnationen av fabriksanläggningarna i Ljungaverk påbörjades sommaren 1910. Under detta år färdigställdes kontor, mäss, laboratorium och förrådsbyggnader. Även stora delar av schakt-ningsarbetet för vattentubens intagskanal i Johannisberg utfördes detta år. Året därpå var alla fabrikshus samt bostäder för disponent, tjänstemän och arbetsförmän uppförda.

 

1909 påbörjades även planeringen av ett annat bygge som måste till för att industrin skulle kunna sälja de produkter som man avsåg att tillverka. Man bildade 1910-08-25 ett nytt bolag som fick namnet Ljungafors Järnvägs Aktiebolag. Bolaget skulle bygga järnväg mellan industrin och stambanan samt bedriva järnvägstrafik mellan stambanan och Ljunga Verks industriområde. Den först planerade anslutningspunkten till stambanan var till Gullsta anhalt som låg i Gullgård (väster om vägen över Byforsbron). 1911 beslutade man sig för att ansluta till stambanan i Johannisberg istället för i Gullsta. I samband med detta flyttades Johannisbergs anhalt som låg vid Mejeriviken ca 1 km österut och Johannisbergs station byggdes. I projektet ingick även att bygga en järnvägsbro över Ljungan. Bron kom att bli en kombinerad järnvägs- och landsvägsbro, eftersom landsvägsbro över Ljungan endast fanns i Gullgård (Byforsbron) och i Johannisberg. Den nya bron kom att fungera som kombinerad landsväg och järnvägsbro fram till 60-talet då det byggdes en separat landsvägsbro.

Efter beslutet att ansluta till stambanan i Johannisberg fick bolaget namnet Johannisbergs Ljungafors Järnvägs Aktiebolag.

Nämnas kan att det gick att åka tåg mellan Ljungaverk och Johannisberg ända fram till 30-talet. Biljett köptes på järnvägsstationen som låg i anslutning till fabriksområdet.

 

Samhällets uppbyggnad

1911 var disponentbostaden och de första bostäderna för tjänstemän och arbetsförmän byggda. Från gamla foton kan man se att bostadshusen för arbetsförmän var klara våren 1911. Husen har alltid kallats ”förmansbostäderna”, varför man kan anta att de fungerade som sådana redan från början. Dessa hus revs i slutet på 60-talet och/eller i början på 70-talet för att ge plats åt de rökgasfilter som skulle byggas för kiselmetallugnarna. Idag står Daikichis limträfabrik på denna plats. De första husen kom att byggas i direkt anslutning till fabriken och hela samhället kom sedan att byggas med utgångspunkt från fabriken. På foton från 1912 kan man även se att två hus på Ljungans norra sida, avsedda för tjänstemän, är färdigbyggda.

 

Separationen av samhället i ”norra och södra sidan”, som innebar att tjänstemän bodde på norra sidan och arbetare på södra sidan, grundlades redan vid uppbyggnaden av industrin och kom att prägla samhällsstrukturen till långt in på 70-talet.

 

Efter fabrikens igångsättande hösten 1912 gällde det att samtidigt som bostäder byggdes, även snabbt bygga upp de viktigaste samhällsfunktionerna såsom sjukstuga, arbetarmäss, bagarstuga, tvättstuga, poliskontor, bårhus, svinhus, nöjeslokal etc. Handelsbod fanns sedan tidigare norr om järnvägen i anslutning till dåvarande landsväg. Den första handelsbod som byggdes i samhället uppfördes av E.Tranberg mellan 1914-1917.

Fram till 1930 hade bolaget i egen regi byggt

65 bostadsfastigheter som innehöll 180 lägenheter. 1952 ägde bolaget 119 bostadsfastigheter innehållande 241 lägenheter.

Fredriksgatan i vinterskrud på 30-talet

E. Tranbergs affär i bakgrunden

Bolagets arbetarbostäder på båda sidorna

 

Byggandet av bostadsfastigheter helt i ”bolagets regi” pågick till slutet av 60-talet, då den kommunala bostadsstiftelsen delvis övertog ansvaret att förse samhällets invånare med bostäder. Bolaget var även då med och styrde byggandet genom att köpa in och upplåta mark, projektera byggandet, ordna med lån, tillhandahålla byggnadskontrollant. Som motprestation fick stiftelsen garantera att bolaget fick disponera minst 80 % av bostäderna till sina anställda. Stiftelsen ansvarade sedan för lån samt fortsatt drift och underhåll.

Posthuset, som byggdes 1957, var det sista större hyreshuset som  byggdes helt i bolagets regi.

Nämnas kan att när hyreshusen på ”Ladugårdsgärde” byggdes på 70-talet, var det de första hyreshusen i Ljungaverk, som helt byggdes i den Kommunala bostadsstiftelsens regi, bolaget hade dock lovat att hyra ca 20 lägenheter. Dessa hyreshus blev också de sista som byggdes i Ljungaverk, innan industrin som byggdes upp 1910-1912,  i sin helhet avvecklades år 2001.

 

Egnahemsbyggandet

I mitten av 40-talet påbörjades en ny epok i Ljungaverks samhälles bostadsbyggande. Genom att det fortfarande fanns ett stort behov av bostäder till de anställda beslutade sig bolaget för att stimulera sina anställda att bygga egnahem. Detta skedde genom att bolaget inköpte mark, styckade upp marken i tomter, ordnade med vatten och avlopp för området, tog in offerter, gjorde upphandlingen, ordnade med lån, stod för kostnaderna under byggtiden (räntekostnader) och även ansvarade för kontrollen av bygget. Bolaget subventionerade egnahemsbygget genom att skänka tomten till fastighetsägaren, vilket motsvarade ungefär den kontantinsats som behövdes och vissa kunde även genom eget arbete nedbringa kostnaderna. Senare erhöll den anställde ett avskrivningslån på 4000 kr. En kostnadskalkyl över ett typiskt egnahem bifogas.

 

De första egnahemmen som uppfördes i Ljungaverk under åren 1945-1947 var av två typer, dels 10 st 1½-planshus om 4 rum och kokvrå, dels 19 st enplanshus om 2 rum och kokvrå. Badrummen låg i källarvåningen och WC i våningsplanet för båda hustyperna. Enplanshuset betingade då en kostnad på ca 24000 kr. Den andra etappen av egnahemsbebyggelse påbörjades 1950 och omfattade 16 st 1½-planshus om 4 rum och kök.  1956-1957 uppfördes 7 enplanshus om 4 rum och kök med badrum i våningsplanet och garage i källaren. 1956-1957 uppfördes 12

1½-planshus efter Ringvägen

 

enplanshus om 3 rum och kök med badrum i våningsplanet.

I köpekontrakten som upprättades kan man bland annat läsa att om köparen skulle sätta upp staket runt tomten eller uppföra annan byggnad på tomten eller måla om huset så skulle han först erhålla tillstånd av disponenten.

 

Under åren 1945-1959 uppfördes totalt 66 egnahem i Ljungaverk.

 

Pensionärshem

Under mitten av 40-talet uppstod även ett något annorlunda bostadsproblem på grund av att bolagets arbetare pensionerades vid 67 års ålder. Problemet beskrivs i nedan avskrivna PM.

 

 

Utdrag ur PM upprättat efter ett sammanträffande mellan socialombudsman Backlund, Fränsta och herr Nygren, Fattigvårdsstyrelsen samt disponent Carlsson den 2 juni 1944.

 

”Nygren framhöll att genom pensionering av bolagets arbetare vid 67 års ålder ett kinkigt problem uppstått för kommunen. Största delen av dessa arbetare voro medellösa och utan egna hem, varför de måste omhändertagas av kommunen och hjälpas med bostäder etc. På grund av den stigande bristen på bostäder i trakten tenderar denna fråga att ställa sig mycket svårlöst.”

 

Kommunföreträdarna ville vid mötet att bolaget skulle vara med och ta delar av kostnaderna för byggande av ett pensionärshem i Ljungaverk. 1948 träffade bolaget en överenskommelse med Torps kommun om att bolaget skulle inköpa mark som pensionärshemmet skulle byggas på och därefter överlåta marken samt att bolaget till kommunen skulle överlämna en summa av 60000 kr. I gengäld skulle 75% av lägenheterna tillfalla arbetare som pensionerats av bolaget. Kommunen skulle även samråda med bolaget i frågan om vem lägenheten skulle upplåtas till.

 

Pensionärshemmet, som byggdes på Risa 1956, tillkom på liknande sätt, men med den skillnaden att bolaget lämnade ett bidrag av 90000 kr i stället för 60000 kr. Bolaget kunde dock ej denna gång träffa en skriftlig överenskommelse med kommunen om att minst 75% av hyresgästerna skulle vara tidigare bolagsanställda. Detta på grund av kravet att kommunen oinskränkt skulle sköta uthyrningen, om statsbidrag skulle utgå. Detta innebar att bolaget var tveksamt om de skulle bidra till bygget av ett nytt pensionärshem, eftersom de inte fick någon garanti om att 75% av lägenheterna skulle tillfalla tidigare anställda. Problemet löste sig dock genom ett brev från kommunalfullmäktige den 12 nov 1956, där kommunen lovade att samma regler som tidigare skulle gälla, men att bolaget var tvunget att lita på kommunen utan skriftligt avtal om att lägenheterna skulle fördelas enligt bolagets önskemål.

 

Idrott, kultur m m

Under mitten av 40-talet påbörjades planeringen för en ny idrottsanläggning till Ljunga IF. Fotbollsplanen som byggdes 1916 (nuvarande Forumplan) fyllde ej längre de krav man kunde ställa på en idrottsplats. Bolaget inköpte 1946 mark nere på Näset för en ny idrottsplats. Den tilltänkta platsen visade sig senare vara olämplig, då det skulle bli alltför stora kostnader att utföra de markarbeten som måste ske på grund av att marken sluttade alltför mycket. Man började då att titta på andra platser och slutligen inköptes mark i Sörhångsta i början av 50-talet.  Anläggningen planerades av bolaget i samråd med Riksidrottsförbundet och färdigställdes 1953 till en kostnad av 120000 kr. Bolagets kontantinsats var 25000 kr. För att ett bidrag på 47900 kr ur fonden för idrottens främjande skulle beviljas, fick bolaget även påtaga sig ansvaret för drift och underhåll under en tid av 10 år. Anläggningen invigdes den 12 juni 1953 och ansågs vara ”en av Norrlands modernaste anläggningar”.

 

Nästa bygge som planerades i slutet på 40-talet var att bygga ett nytt Folkets Hus i Ljungaverk. Nämnas kan att Folkets Hus tidigare var beläget i Sörhångsta i en byggnad som köptes av Fosfatbolaget i samband med att Folkets Husföreningen bildades i november 1929.

Byggnaden hade bolaget köpt 1918 för att användas som festlokal och teatersalong. Byggnaden uthyrdes 1920 till Byggnadsföreningen Folkets Hus u.p.a. för 1500 kr/år.

Byggnadsföreningen Folkets Hus u.p.a. köpte 1919 en tomt nere på Näset (Parken 1). Tanken var att bygga en festplats. Någon festplats blev det aldrig då föreningen gick i likvidation 1929, varefter Ljungaverks Södra Folkets Hus u.p.a. bildades. 

 

 

Som vid tidigare byggen var det vid nybyggnaden av Folkets Hus även nu bolaget som stod för anskaffande av mark, projekterade anläggningen och bidrog med en summa pengar på 110000 kr. I gengäld fick bolaget tillsätta styrelserepresentant och suppleant i styrelsen samt en revisor och revisorssuppleant.

Det nya Folkets Hus invigdes den 3 dec 1955.

Företaget fick under slutet av 50-talet och i mitten av 60-talet stötta Folkets Husföreningen med bidrag av kontanter, då de vid två tillfällen hade stora ekonomiska problem och en sanering av ekonomin var nödvändig om verksamheten skulle kunna fortsätta.

 

Det sista bidraget till Folkets Husföreningen från bolaget var ett belopp på 500000 kr i samband med en ombyggnation 1987. Även denna gång var bidraget förenat med en hel del krav för att det skulle utgå. Bl a skulle en separat matsal iordningställas för bolagets representation. Permascand bidrog med halva kostnaden.

 

Under 40-talet började man även diskutera behovet av en kyrklig lokal i Ljungaverksområdet. Bolaget blev engagerade på samma sätt som tidigare och köpte in mark, projekterade, tog in offerter, var kontrollant åt Torps församling. Bolaget gav även ett kontant bidrag på 75000 kr. Ljungakyrkan invigdes 1956.

 

Bolaget köpte under 40-talet även in mark i Källrå för att anlägga en skjutbana.

 

Skola

Bolagets engagemang när gamla skolan byggdes framgår av gåvobrev till Torps församling daterat till 9 februari, 1914 i vilket man skänker tomten till församlingen. Bolaget skänkte även tomten där nya skolan uppfördes till Torps kommun 1952.

 

Det enda skolprojekt utanför Ljungaverk där bolaget givit ekonomiskt bidrag till, är ett bidrag på 70000 kr till Ånge Köping 1957. Anledningen till detta var att Ånge köping erhållit tillstånd att inrätta ett 3-årigt gymnasium i Ånge.

Problemet var att lokaler för utbildningen ej kunde färdigställas de närmaste två åren. För att man skulle kunna komma igång med undervisningen i provisoriska lokaler två år tidigare än planerat, tillfrågades de större företagen i närliggande kommuner om dessa kunde vara med och bidraga med kostnaderna för provisoriska lokaler under två år.

 

Författarens reflektioner

Det har varit intressant att få studera hur en industriort och ett samhälle växer upp på en plats där det i stort sett varit ödemark. Nedan vill jag göra ett försök att beskriva hur man genom åren försökt att anpassa tillverkningsprocesserna till de förutsättningar som rådde när Ljungaverk valdes som etableringsort för kemisk industri.

 

Den absolut viktigaste förutsättningen fanns i form av tillgängliga vattenfall, som kunde leve­rera den viktiga elektriciteten. Övriga råvaror gick bra att transportera till fabriken och arbets­kraften kunde flyttas, men vattenfallen kunde ej flyttas. Den utvunna elektriciteten kunde ej heller ledas någon längre sträcka, vilket helt avgjorde platsen för fabriksanläggningarna.

Men valet att förlägga en industrietablering utifrån dessa förutsättningar kom helt att föränd­ras under 30-talet, då tekniken att överföra elektricitet längre sträckor blev möjlig. Detta med­förde att en industri, som måste transportera råvaror från kusten, fick problem med lönsam­heten, eftersom transport av elektricitet till kusten var betydligt billigare än att transportera råvaror till inlandet.

 

 

Ovanstående förutsättningar kom att prägla utvecklingen i Ljungaverk ända fram till nedlägg­ningen av fabriksanläggningarna år 2001. Redan i slutet av 30-talet visade det sig att till­verk­ning av karbid och kalkkväve ej längre var lönsam i inlandet. Detta medförde att bolaget byggde en ny fabrik vid kusten i Stockvik för tillverkning av karbid och kalkkväve. Fabriken blev klar 1940 och då lades denna tillverkning ner i Ljungaverk.

 

Ljungaverks historia hade kunnat sluta redan 1940, men som tur var hade bolaget börjat titta på en annan typ av process för tillverkning av konstgödsel, där man vid tillverkningen utgick från råvarorna luft och vatten samt vattenkraft. Den ur vattenkraften producerade elektrici­te­ten skulle dessutom vara likström istället för växelström, som man tidigare använt. Detta inne­bar att Ljungaverk återigen var rätt som etableringsort enligt de förutsättningar som rådde 1910, då likström ej kunde överföras någon längre sträcka från kraftstationen. Tillverkningen av konstgödsel var därmed räddad.

 

Konstgödsel kom att produceras i Ljungaverk fram till slu­tet av 60­-talet, då förutsätt­ningarna återigen ändrades. Närheten till förbrukarna kom att spela en allt större roll, samtidigt som rå­varan ammoniak kunde framställas billigare ur olja än med vatten, luft och likström som ut­gångs­punkt. Detta kom för Ljungaverks del att innebära att bolaget byggde en ny fabrik för tillverkning av konstgödsel. Den nya fabriken byggdes under mitten av 60-talet och förlades till Skåne, närmare bestämt i Landskrona, och tillverkningen av konstgödsel i Ljungaverk lades ner.

 

Redan under slutet av 50-talet hade man i Ljungaverk börjat tillverka en annan produkt med namnet ammoniumnitrat, som tillverkades i stort sett på samma sätt som konstgödsel, men med den skillnaden att ammoniumnitratet skulle användas som råvara till sprängämnen. Gruvindustrin, som i huvudsak låg i norra Sverige, var den stora förbrukaren av ammonium­nitrat. Detta innebar att läget för att tillverka ammoniumnitrat i Ljungaverk var gynnsamt ur transportsynpunkt. Tillverkningen av ammoniumnitrat kom att pågå till och med den 3 okto­ber 2001, då all produktion stoppades och de fabriksanläggningar, som man med så stor möda byggde upp 1910, nu stod helt tomma.

 

Det har även tillverkats många andra produkter i Ljungaverk, där kisel (1940-1990) varit den största vid sidan av kvävebaserade produkter. Jag har medvetet valt bort att räkna upp alla pro­dukter som tillverkats genom tiderna i Ljungaverk, eftersom det är just kväveproduktionen som spelat den största rollen i Ljungaverks historia. Det är nämligen tillverkningen av kväve­produkterna som så typiskt speglar svårigheterna med teknikens utveckling och hela tiden påverkat valet av tillverkningsort.

 

Efter 89 år fanns tyvärr inga förutsättningar kvar för den industri som så ofta kallats ”den svenska industrins vagga”.

 

Martin Lundgren  

 

 

 

 

 

RUBRIKER


 

English version

 


 

Mina anfäder

Databas i "min släkt"

 


 

CD från Torp


MGF har släppt en ny CD-skiva!
Sockenskiva med familjeregister
för Torps socken i Medelpad 1500-1900.


Läs mer här

 

Databasen bygger till stor del på min forskning fast CD-skivan innehåller mer intressant om Torp.

Jag tar därför bort min databas. Det är bättre att gynna MGF.

Ni får gärna höra av er till mig med frågor om Torp och Torpsbor

 


 

Skriv gärna några

rader i

 

 

 

GÄSTBOKEN

 

 


Kontakt

 

Kerstin Åkerberg  Vigelsjöhöjden 5a 

761 52 Norrtälje

Tel: +46 733 508 353

Mail: minmail@kakerberg.se

 


SNABBLÄNKAR

 

fff och postbudsmordet

 

fff Jonas Petrus Åkerberg satt oskyldigt häktad för postrån och mord. Läs om det i ovanstående länk.

 

 

Golfresa till Tunisien

 

 

 

 

 

 

 

 


 

LÄNKAR

till andra bra hemsidor

 

Lindqvist

Blästa

Kerstin Farm

Hans Högman

Kicki Wahlström

Olmorsmartin

Linda Blied

 

 

 


 

Övriga länkar, Medelpad

 

Fäbodar i Västernorrland

Hussföreningen  Hussborg

Hemsida om Torp

Torps Hembygdsgård

Vikingatider i Medelpad

Fränsta   Mittportalen

Pilgrimsleden S:t Olof

Borgsjö Hembygdsgård

Holms Hembygdsförening

Ulla Maria Bergendahl 

Konstnär och släktforskare, Holm

Vigge, Stöde   

Folkräkningen 1890  Västernorrland gratis

Svedjefinnar

MGF             

Munkbysjön sida om Munkbyn

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 


                                          

                                                     

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © Genealogi. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: lördag 18 juli 2009.

 

seastone2